364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.