Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).

 

 

9 reaktioner på ”Ett års sista andetag

  1. 2011 har inte varit mitt år, hänt en massa otrevliga saker och det har tryckt ner mig alldeles ordentligt, men nu sen den 23 december börja jag känna lite pirrande igen, så 2011 ´s sista dagar har ändå känts hyfsat bra.
    Igår sa jag till mig själv att, yes 2012 ska bli bättre och jag ska storma in i det med att tro på mig själv.
    Anjo, du har varit en klippa under 2011, du skriver de vackraste inlägg som berör mig och många andra.
    Önskar dig ett kanon 2012 och tack för att du finns ❤

  2. Fy fan vad jag gillar ditt sätt att skriva. Det trollbinder mej och innehåller perfekta proportioner. Punkten kommer där jag vill att den ska vara. Känslor lyfter, flyger omkring och jag bara finns där, mitt ibland dina ord och känner, tänker, upplever. Och jag ler, även de gånger jag gråter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s