Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Besserwissern som inte visste bättre

”Jag mår illa av särskrivningar”, sa besserwissern. Jag ryckte på axlarna och menade att det inte var något större problem. ”Skojar du, ett ordnat samhälle behöver regler för att fungera, att låta illitterata människor ta över verksamheten är tragiskt. Kan man inte ordklasserna är man underklass.”

”Trams”, sa jag. ”Kan du ärligt säga att det är bättre att stava rätt än att skriva ett hjärtas ärliga mening? Är det vackrare poesi att följa ett absurt versmått eller skriva ett onödigt krångligt ord än om någon nödrimmar, men menar det som står där? Kan en felstavad presentation få dig att veta att du aldrig kan älska en människa på en dejtingsajt? Är skratten de skrattar också särskrivna? Är deras hjärtslag felstavade? Finns det syftningsfel i deras uppriktiga kyssar? Är det fel ändelse på orgasmen de ger dig?”

”Utan ordning blir det kaos.”

”Utan kärlek blir det tråkigt. Ge mig liv före rättstavning, ge mig ett spretigt jag älskar dig super mycket framför något avmätt, felfritt och för genomtänkt.

”Anarkist”, sa besserwissern.

”Jaha”, sa jag, tog på mig hatten och lämnade kontoret. Besserwissern sprang efter. ”Ska du gå hem?”

”Klockan är fem”, sa jag.

”Det rimmar illa.”

”Nix, hem och fem rimmar utmärkt”, sa jag.

”Övertid är bra för affärerna. Det går att vinstmaximera ytterligare om du lägger några timmar.”

”Jag tror att hjulet är en större uppfinning och förmågan att hantera elden en större upptäckt än nya modeller för vinstökning i affärslivet.”

”Vi behöver tillväxt, det skapar välstånd. Om du jobbade hårdare hade du kommit längre i karriären, så är det bara.”

Jag ökade på stegen. ”Och om jag inte bryr mig om visitkortets titel. Om den enda titel jag söker är den på min egen saga. Om mitt enda tillväxtmål är glädjen, livslusten och friheten, vad innebär det då?”

”Du kunde bli så mycket mer. Om du bara förstod ditt eget bästa. Jag förstår det här med karriär bättre än du gör. Du borde lyssna på mig.”

Besserwissern hade ökat takten för att hänga på mig. ”Hårdare jobb ger lön för mödan, lön är pengar, pengar köper möbler, bilar och så vidare.”

”Avgudabilder.”

”Värdefulla ting.”

”Ting är ingenting om jag inte känner någonting”, sa jag.

”Tänk att få bjuda hem en flicka och duka fram det finaste porslinet och bjuda henne den finaste champagnen, det imponerar och visar att du är världsvan.”

”Det visar att jag läst 25-öresråd. Hon jag längtar efter blir lika glad för ostsmörgåsar, något svettiga, som burits till en picknickplats i Skatås och dricker lika gärna kaffe ur termosmugg.”

”Du lever själv. Du borde göra så här för att …”

Jag lade en hand på besserwisserns mun och skakade på huvudet. ”Du förstår inte. Mitt hjärta läser inga spalter, det prenumererar inte på etikettips. Min själ har ingen skräddare, den bär inte de rätta accessoarerna. Mitt inre har ingen agenda, det improviserar.

”Ska du träna i kväll. En sund själ i en sund kropp är rätta vägen.”

Jag skakade på huvudet. ”Jag känner inte för det. I afton blir det soffan.”

”Man ser bättre ut om man tränar, det tar bort kilon och piggar upp hyn.”

”Jag är som vackrast när jag exploderar inifrån, inte när jag hyvlar bort från utsidan, så är det bara.”

”Du ser väl till att äta ordentligt i alla fall? Ät lätt på kvällen, undvik kaffe efter klockan arton och dra ned på kolhydraterna.”

”Jag går på magkänslan”, sa jag.

”LCHF är en bra lösning. Det är kolhydraterna som sabbar allt”, sa besserwissern.

”Italienarna är världens tjockaste människor”, tyckte jag.

”Haha, den där ironin går inte hem, du har bara gått på vad läkare som är köpta av livsmedelsindustrin säger.”

”Och, LCHF är förstås inte ivrigt påhejade av kött- och mejeriindustrierna?”

”LCHF fungerar”, fräste besserwissern.

”Säg mig, om den där dieten är så satans bra och gör så gott, hur kommer det sig då att dess förespråkare är så förbannade och snarstuckna så fort man ifrågasätter den? Om de mår bra, varför inte bara stå över sånt?”

”Du förstår inte”, sa besserwissern.

”Herregud”, sa jag.

”Gud finns inte”, sa besserwissern. ”Det är fullständigt orimligt att tro på något som inte går att bevisa.

”Du tror på LCHF-gurus”, sa jag. ”Och, hur kan du vara säker på att Gud inte finns? Är inte det lika vansinnigt? Är inte sökarens tillvaro det enda rätta, åtminstone tills man vet.”

”Gud finns inte.”

”Whatever”, sa jag och började småspringa.

Besserwissern sprang efter och slet tag i mig. ”Du måste ta tag i ditt liv.”

”Det ska jag göra om du släpper mitt liv”, sa jag.

Han höll fast och tittade mig i ögonen. ”Jag har läst fysik, matematik, logik, beteendevetenskap, psykologi, personalhantering, marknadsföring, sociologi, pratar åtta språk flytande, har doktorerat i ditt och datt, är allmänbildad, spelar flera instrument, kan laga mat, har läst på hur kvinnor, män, barn, hundar och bilar fungerar. Jag vet vad som är bäst för dig. Jag kan allt.”

Jag log. ”Just nu är jag i idévärlden. Du kan inte ta mig, du hittar inte dit, oavsett hur många kartböcker du läser.”

Besserwissern skakade min kropp våldsamt och förklarade allt den kunde, hur bra den var för mig och så vidare. Det bekom mig inte ett dugg.

Jag satte mig i en brassestol i lupindalen (strax vänster om ingången till idévärlden), snodde ett äpple från trädet – det smakade äpplemust – och plockade fram ett pergament. Snart skrev jag på en sonett som bröt alla regler redan på första raden eftersom jag blev blixtkär i en halsbrytande ordvändning. Väckarklockan hade jag glömt i sinnevärlden, den hängde på samma krok som ryggväskan jag fyllt med plikter och påstådda måsten. När solen vägrade gå ned gick jag ändå till mitt lilla hus för att vila och insåg att även om teven var tjock och plånboken tunn så var formerna i den här världen precis som jag ville ha dem.

”Du skall, du skall, du skall”, hördes besserwisserns tomma order från sinnevärlden från andra sidan horisonten. Plattityd efter floskel efter halsstarrig klyscha efter tvärsäkra dumheter staplades på varandra.

”Jag ska ska”, sa jag, satte på Madness och dansade tills fötterna blödde … sen dansade jag lite till, eller möjligen mycket, och sjöng ”Welcome to the house of fun.”

Besserwissern klappade inte takten.

 

 

På ett litet plank

Det finns ett litet plank i min stad. Där har ett tag bara häftklamrar funnits, alla evenemangsaffischer nedslitna, bevisen på att det hände någonting här en gång i tiden.

Det är planket där jag satte upp mina sökes/finnes-lappar, mina drömmar, mina mål och sedan intensivt försökte att hålla kvar dem. Fler häftklamrar. Mer tejp. Om jag stod här när det regnade och blåste och höll händerna tryckta mot dem, då skulle de säkerligen inte försvinna.

Varje morgon då, oron över att vakna och bestörtningen när jag såg att ännu en affisch var borta. Kanske ryckt av någon annan drömmare, eller ensamt seglande åt ett annat håll på sin egen frågeteckensvind som inte vet vart den blåser.

Något ytterst litet sorgligt hörn från affischerna som – falskt – proklamerade att jag är hemma nu har alltid gått att hitta inkilade under klamrarna om man kom ihåg att ta med förstoringsglaset för att titta närmare. Alla i olika färger, alla med sin egen historia, alla avslutade utan cliffhanger och möjligheter till nya säsonger.

Ett tag funderade jag på att pilla bort alla klamrar, måla en skuggfärg på planket. Jag skulle förneka min egen förlust, trotsigt låtsas att solen lös på mig när jag inte orkade gå förbi. Jag skulle huka där, ungefär som en troende framför en avgudabild, en fåfäng ritual fylld av hopplöshet. Om jag aldrig såg min egen skugga som bekräftade solen, då skulle jag kunna skylla på att min skugga drunknade i den stora skuggan. Sedan skulle jag kunna fortsätta leva och låta plankets skuggdjup vara min spegelbild.

På sistone har jag låtit planket bero, leva sitt eget liv och bara stå där. Inte som ett sorgens monument över det som flytt, inte som en intäkt över att det är kört – det har bara fått vara ett plank. Mina drömmar och mål har jag istället vikt till papperssvalor och låtit flyga fritt – eller byggt till fantastiska fundament i betong.

Det sitter en lapp där nu, plötsligt satt den där en morgon i veckan. Den är fastsatt med den finaste nål och det finns en miljon vindar som kan slita bort den. Det skrämmer mig inte. Jag behöver inte vaka över den, inte våndas. Den hänger där och jag kan läsa dess lag, följa den och plötsligt se nya kulörer i det som redan är en regnbåge som smittar himlen med glädjefnattsfärger fast det inte ens har regnat.

Lappen är enkel, tydlig och handskriven. Här och nu står det på den. Bara det. Men, det säger allt. Och jag behöver inte vara rädd för att den är borta i morgon, inte så länge jag följer dess lag och väljer att vara här och nu.

Vetskap

Jag skrev en annorlunda status på Facebook i morse:

Tog en datorfri kväll i går och njöt av livet. Himlen måste uppskattat det, för i morse var den en blandning av det vackraste januari kan uppbåda; ljusblått kompletterades av brandgula stråk och lätt purpurfärgade molntussar med elektriskt rosa undersidor. Fint!

Jag vet inte hur många tusen tweets jag aldrig såg i går kväll, hur många diskussioner, bilder och statusar jag missade att kommentera på Facebook.

Och det spelar ingen roll.

Jag skrev inte en rad i min bok.

Ingen stress över det, ingen känsla av förlorad tid.

Jag hade en fantastisk kväll. Pratade om det viktigaste som finns, lyssnade, skrattade, tänkte efter, resonerade och drack kaffe under en lysande röd neonskylt. När ögonen slöt sig, öppnade sig hjärtat ännu mer och dansade som en vild klätterväxt i min själ, tog över och bara ville fortsätta.

Himlen i dag var som en fristående fortsättning. Ett morgonpiggt mästerverk som gjorde minustecknet på den taskigt underhållna ljusskylten mitt i staden till en lögn. Det fanns värme och förståelse, nyfikenhet som plötsligt bara bubblade fram, det fanns noll minus.

Ett beslut var fattat. Konsensus.

Jag ägnade dagen åt att skriva på ett plan, tänka vidare på ett annat. Det var fantastiskt, att veta att jag måste något annat än det jag trodde, bara för att det inte är ett måste utan en självklarhet. Vimmelkantigt, vindlande och nästan huvudvärksframkallande slet jag. Som en slagen härförare somnade jag efter jobbet, en kort vila utan drömmar – de sparar jag visst till när jag är vaken.

Viljan exploderar. Jag städar bort gammalt damm, vill öppna dörren till allt det nya – allt jag vet att jag längtar till och förtjänar – och gör mig redo att välkomna ett totalt här och nu.

Jag vet. Fortsättning följer …

 

 

 

Så långt borta från så nära

Det var den mörkaste natten under det mörkaste året.

Några timmar tidigare var IFK en stolpträff från att ramla ur Allsvenskan. Direkt efter slutsignalen slog ett gäng grabbar en gammal man blodig på arenan. Vänner till mig rusade till hans försvar, plötsligt stod alla mot varandra, ängel mot ängel. Hat, mörker, soptunnor flög genom luften och knytnävar sökte ansikten.

Jag satt i hennes sovrum, eller snarare rum – hon bodde i en studentlya på få kvadratmeter – den där natten. Hon hade morgonrock och tofflor (hon var söt), bjöd på te och förklarade att mitt vemod och min sorg var naturliga och nyttiga, de var tillväxt. Jag var en större varelse än dem. Hon ritade och berättade om hur människor är, från lägst till högst, och hur man ska undvika de som är för långt ned.

Var låg min kompisar på skalan? Jag pekade darrande ut dem långt under godkännandet. Deras skratt, alla år av gemensamma upptåg. Plötsligt utbytta mot ett epitet, en fördömande sinnesstämning. Själar reducerade till ett ord, kanske flerstavigt, men ändå – ett ynka ord.

En del av mig ville stanna kvar den natten. Bara förlora mig i henne. Tro på att hennes ord var receptet och hennes nakna kropp medicinen.

Jag gick hem. Det var den mörkaste natten under det mörkaste året. Men, jag gick hem. Jag hukade under en himmel som var en kaosartat ritad mörk fond, stjärnorna osynliga och månen släckt. Det fanns inga moln, bara svärta.

Min närmaste där, i sekten, hon försökte förstärka det några veckor senare. Med darrande fingrar pekade jag ut alla jag sprungit och lekt med i så många år som kassa, värda att lämna. Jag satte namn efter namn på listan över de som skulle bort ur livet. Jag lekte Gud och sa abrakadabra, men jag var inte Gud, inte heller en trollkarl, eller ens en illusionist – endast en spillra.

I lördags skrattade vi som vi gjort så många gånger sedan den mörkaste natten under det mörkaste året. Jag och alla vännerna som skulle bort var samlade – ja, förutom han som avundsjukt kommenterade kalaset från tjänsteresan i Thailand och Midsommarkransens bäste som var just där.

Vi skrattade åt minnen på en förortskrog som nog aldrig hört så många glada skratt på så kort tid förut. Vi åt, drack, snackade och log. Jag tog en taxi hem innan jag blev för full och njöt min färd under en noggrant målad himmel där stjärnorna fnissade och månen dansade can-can.

Om promenaden till henne var ostämda stråkar som undrade vilket instrument de var, då var den här taxiresan ett duggregn av pianotoner. Försiktigt tog de mark och gjorde gott. De svalkade och födde liv.

Det är så långt borta, men det var så nära. Den där mörkaste natten under det mörkaste året kunde förstört 2012 redan 2002. Den var bara ett kan jag stanna här i natt bort …

Jag gick hem. Jag är hemma. Jag är på väg. Jag tar ett steg till. Lycklig.