Lyckligt självsam går jag hem

Gott nytt år!

Min hälsning till den enda andra nattvandraren jag möter verkar förvåna, men han skiner upp och hälsar tillbaka. Klockan är långt efter fyra och jag är på väg hem. Lyckligt självsam, med inneskorna i handen och ett leende på läpparna.

Kvällen blev precis så bra som jag önskade. Sällskapet var perfekt, drycken väldigt god, maten tillagad på allra bästa sätt. Okej, lite rödvin snuddade vid byxor och skjorta, men det gjorde inget när den charmanta bordsdamen fick mig att glömma det med berättelser om fantastiska resor. Jag försökte sjunga Kapten Röd för sent, alldeles för sent och lovade att komma på vilket djur en ekonomichef är (antagligen inte lejoninna – hon skulle aldrig låta en man äta först). Herregud, jag tror faktiskt att jag dansade (?). Min vackra vän E, nyförälskat strålande när året föddes. Raketer, skumpa, kramar och lycka utanför huset. Nya och gamla bekantskaper. Stillhet i hjärtat. En frid och en tro. Bara bra människor runt mig. Ingen baktalade, alla var glada och skrattade.

Och inga löften lämnar min mun. Men, hela jag är ett löfte. Ta min hand och vandra med mig, jag lovar att det är värt promenaden. Kanske tar vi en omväg, en ny sträckning som ingen av oss känner ännu. Men, det finns inte bara en himmel – det finns hur många som helst. Ta min hand!

Festen spelas upp i mitt huvud hela vägen hem. Det är en fantastisk berusning som inte bara beror på vin och champagne. Jag är hemma. Det är så det känns när jag stoppar nyckeln i dörren, vrider om och tänker att det är som om Sesam öppnar sig i detta nu, mitt nu.

Det är ett nytt år. Det finns inget bagage från i fjol att släpa på. Inga sorger, inga tvivel, inga tuggummin som håller fast mig på en övergiven busshållplats.

Jag vaknar, tokigt förkyld, seg i kropp och skalle. Jag får nu – efter mitt år utan pizza och ostbågar – äta bägge två. Jag gör det inte. Jag inleder inte året med total skräpmatsorgie. Det känns som en fantastisk början, även om den går i det segaste tempo världen kan uppbringa.

Göteborg gör vad staden kan för att sabba humöret med +4 och blomspruteregn på tvären. Det går inte. Jag är lycklig, om än lite trött.

2012 blir fantastiskt. Jag är rätt säker på att det är mitt år. Jag är självsam, men allt mer självklar (på alla sätt). Jag vill till ett vi. Full fart framåt …