Himlen, jag dig ödmjukt ber,
den sista natten som alltid sker,
låt den vänta 50 år eller mer.
Bär mig sen försiktigt i din famn,
viska med sunnanvärme mitt namn,
vagga mig till vila i en sista hamn.
Låt mig bada i det vackraste vatten
där jag översköljs av glada miner
och aldrig är rädd att simma i natten
eftersom hajarna har blivit delfiner.
Låt mig somna på en lysande strand,
insvept av gryningens svala charm
och väckas av hennes mjuka hand
som för min till en bultande barm.
Himlen, mitt timglas som där står
om jag det undre glaset sönder slår
lova då att tiden inte fortare går.
Jag vill bara ha sanden som rinner ut,
bygga sandslott till min stund är slut
och skratta som ett barn ännu en minut.
Sen lovar jag att följa dig överallt,
utan att försöka vända min resa åter
jag ska framkalla minnen tusenfalt
och lyssna till skratt som inte gråter.
Då hänger jag nytvättade lakan på rad
och låter dess bomull bli din massör
så att du vederkvickt och ystert glad
viskar välkommen till nästa själ utanför.
Himlen, du vet att du är en älskad vän,
men jag har inte räknat stjärnorna än,
är det okej om vi ses väldigt mycket sen?
Jag går med vinst i alla livets sekunder,
det här korta nuet som rymmer under,
jag är värd så många fler av dessa stunder.
Kan du vänta 50 år?
Minst.
Gärna 60.
Okej?
Word up, Anjo 
Vet du…jag bara älskar ditt sätt att använda orden, hur du formar dem, lyfter dem!
Underligt, så sent som idag satt jag och funderade på hur underbart det vore att kunna frysa ett ögonblick, om så än bara för en liten liten stund. Det kan vara det nya året som spökar, men jag föredrar att tro att det beror på att det finns alldeles för många vackra stunder.
@lenela – jag bugar och bockar över detta betyg, tackar.
@mariafiaiexil – ja, jag tror du har så rätt så i det sista där.