Jag tappar, förstör och blir mitt ansikte

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, en liten pojke. Sjuttiotalet när jag leker med harven på de värmländska fälten. När jag springer, fylld av fantasier om hur bävrarna dammar upp skogstjärnen. Ibland grubblande på om räven ska nå soppåsen på spiken. Alltid fyraårslycklig när jag härmar kassaapparaten i den lilla butiken i Svanskog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, mina uppväxtår. När jag drömfyllt springer med reklam i svalarna i uppväxtens Björkekärr. Och smyger tyst i en port där den vackraste flickan bor, hon vars ilskna hund alltid blir förbannad när reklamen kommer.  Alla dessa småsvettiga påringningar på Stabbegatan 18 där min farmor bor, hon som rabblar sitt telefonnummer snabbast i världen på skånska och bjuder på saft varje tisdag.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, oskuldsfullt leende. Det jag bär när jag, berusat lycklig, springer på parkerade bilar sjungandes Rocky road to Dublin med bästa vännen. Det nyktra vägrandet att följa med Anna hem, för att hon är mer förälskad och förtjänar en bättre fyllning. En yrvaken sommargryning när jag väcks av en polis efter att ha somnat på en gräsmatta på väg från Halta Lottas krog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, förälskad tjugo-någonting. Åren när jag blint hånglar på en refug i Gamlestan så att alla bilarna tutar av skratt. Den sorgfritt naiva sommaren då vi försöker på nytt på den kåtaste klippan Orust sett. Natten när jag målar giraffer till en söt skånska som inte kan älska men bjuder på vattenmeloner och en fantastisk stund ovanför Härlanda tjärn.

Jag tappar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en trettioåring som mister allt. Aprilskämtet när vi sitter på vårt golv och gemensamt bryter med vårt goda. Den hopplösa våren när jag söker mig till, tömmer tomheten i, håller om och somnar med en lika förvirrad skärva i tron att vi är stjärnor. Den förkrossade sensommaren när hon slutligen kan stå själv så att jag tvingas söka andras hjälp för att sparka ned mig själv.

Jag förstör mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en balsamerad idiots tysta skrik. Det tillhör hösten när jag vanvettigt dyker in i sekten utan kondom. Början på det dryga (på alla sätt) året när dess svärta blir korpen som pickar bort de vackra linjer mitt ansikte haft så att jag kan ruttna inifrån och ut obehindrat. Blindhetens tid när jag tror att jag har ett bultande hjärta, men är ett omålat demonstrationsplakat i en inställd frihetsmarsch.

Jag vägrar se mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en vilsegången pojke med skygglappar. Alla knutna nävars år, som slutar med utslagna händer och ett suckande: det är kört, jag lägger mig på lit de parade i ekorrhjulet. Alla pysselstunder när jag målar mitt lik i grälla färger och dränker det i snabbköpsparfym. Stunderna när all träning jag får är tårfyllda hopp på väskan med det sunkiga bagaget så att jag kan trycka i de malätna gycklarmaskerna – de som skrämmer kärleken, men framförallt skrämmer mig till tystnad.

Du snuddar vid mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en i formalin förtvivlad och konserverad själ. Du rör det, du vars mjuka hud mina händer kupar sig runt i kinesiska gränder och vid Österlens rågfält. Du också, du och den fantastiska kärlek och mat som fyller mig en vacker tid. Du med, du som jag inte kan prata med under två år efter oss för att jag minns smaken av din nakna hud. Du inte minst, du som röker på balkongen och längtar till stjärnorna, men är lycklig när vi älskar oss ömma i din etta i Jönköping.

Jag finner mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som inte ska bo i skuggan. Det som släpper fram ett sjungande skratt som fåglarna avundas. Ett ansikte hos en man som vågar slita bort allt det fula för att visa det innersta istället för att ångra mig på det yttersta. Ett ansikte som ser skönhet och sagor i många band hos en glömd nallebjörn på en återvinningsstation.

Jag återskapar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som är sant för att det levt lögnen. Ansiktet som skakar på sig, så att alla orätta händer, ivriga att stöpa mig i formen de vill ligga med, ej får fäste. Ett ansikte, vars öron hör alla förutom de som aldrig svarar. Ögon som ser sina egna bjälkar och ber mina händer ta bort andras flisor så att allt kan användas i en värmande eld när natten är elak.

Jag är mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, född på nytt. Ibland löper fåror under ögonen som spår i en åker harvad för länge innan vårsådden – fast de är lika ofta skrattrynkor. Jag ser framtiden, jag minns alla år när jag fortfarande hade mitt ansikte kvar, det jag bär nu och för alltid – jag behöver glasögon för att förnimma mörkrets tid, men krossar dem hellre än ser detaljerna i det totalt svarta. Mina ögon är, förlåt klyschan, själens spegel och läpparna porten till kroppens längtande löfte. Leendet säger samma sak om och om igen utan att låta som en hackande vinylskiva: Jag har inte berättat det bästa än, jag har inte berättat det bästa än …