Jag hör inte, men jag hör …

Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.

Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.

Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.

Jag hör inte det jag inte har i dag.

Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.

Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.

Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.

Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.

Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.

Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.

Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.

Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.

Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.

Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.