Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

3 reaktioner på ”Poeten och det oromantiska snöfallet

  1. Åh vad jag längtar till sommaren och dess ljumma kvällar när jag läser dina ord.
    ”Till och med vintern är korrupt i denba staden” – klockrent!

  2. Var det inte aningen bättre förr, kommungubbarna skottade fotbollsplaner och sen sprutades de med vatten och blev till is, något ojämn men i alla fall, sen alla backar som hölls i toppskick, kvarterspolisen som tog hand om de som hade värmt sig med lite för mycket glögg.
    Lovika-vantar, långa halsdukar och kläder som inte alls höll den blöta snön borta utan man fick tinas upp framför element när man kom hem, varm choklad och snoddas med ost. Vilken lycka det var då =)

  3. @Jossan – tusen tack och den längtan delar även jag.

    @Carina – det var fantastiska år, om än blöta och kalla när man lekt för länge, eller om det var tillräckligt länge, i snön. Overallåren …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s