Skärp mig!

Det finns något viktigt i det jag skrev i går. Här och nu. Inte i går, inte i morgon. Här och nu.

2011 var katarsis för mig, det kommer säkert att komma fler tillfällen i år när vågorna sköljer över mig och dränker mig i lust att berätta för att berättelsen är tvålen som renar mig ihop med vattnet. Jag kommer att bli fågeln som stiger mot himlen och sjunger min sång, ibland i tydliga ord, ibland i det som kanske är twe-kwi-twitt för er – men för mig är lika tydligt som det enklaste ord.

2012 är mitt år. År noll, eller år 100 %?

Jag känner det mer och mer för varje dag som går. Jag lämnar det gamla bakom mig. Jag släpper saker som tagit tid och givit lite i utbyte. Min roll på jobbet förändras för att bättre utnyttja mig till det jag är bäst på. Jag ges tid att tänka så att jag kan skriva mer.

Utanför jobbet kommer energin. Ibland med en virvelvinds fart som kastar omkull mig. I går kväll åkte jag hem med ett skav i en irriterad hals. Jag hade huvudvärk när jag släckte lampan och sträckte mig efter telefonen för att …

… så lade jag undan den.

Jag behövde inte kolla det senaste på twitter och facebook. Min värld hade inte förändrats i grunden sedan jag stängde datorn. Hade jag några nya mejl? Vem bryr sig? Vad sa den och den som jag aldrig träffat? Spelar det någon roll kl. 23.36? Ingen var död, ingen var tvungen att nå mig. Inga telefonsignaler hade brutit tystnaden, ingens knackning nått min dörr. Jag behövde bara sluta ögonen. Det var allt jag behövde göra – och det var allt jag gjorde. Då var här och nu. Fridsamt värre, vilket är väldigt mycket bättre.

Jag vaknade, en bättre gryning. T berättade igår om sorgen över en trasig wake-up light, men väckte en längtan i mig där och då. Helst vill jag somna bredvid hon som alltid är HON, men jag somnar hellre självsam till ett valt ljud än försöker tvinga mig att sova när jag alldeles för nära inpå John Blund uppdaterar det som inte är uppdaterat utifall det ändå är uppdaterat.

I dag mötte jag M. Han har lagt ned allt det där sociala. Han ringer och mejlar folk, det räcker så bra så. Han såg enormt levande ut.

Jag är inte där. Jag är en kommunikatör som älskar allt det här. Men, 2012 är mitt år. Det är mitt år när jag dricker kaffe med kloka och glada människor. Det är mitt år när jag skriver på min roman. Det är mitt år när jag, fylld av iver, kastar mig över nuet. Det är inte året när jag slentriansitter på twitter och facebook. Jag har tuggat det tuggummit färdigt nu. Inaktiv? Aldrig! Selektiv? Det är ett välkommet måste. Mindre tid där, utloggad oftare. Det börjar nu. Egentligen började det för ett tag sedan, men du vet hur det är med tuggummin. Ibland spottar du ut dem, trampar i dem och så fastnar de. Nu pillar jag bort tuggummit. Fungerar det inte finns bara en väg – avföljningsbonanza. Hej då i så fall med alla viktiga ord som är viktiga ord, men förtjänar att läsas av någon som hinner och kan ta dem till sig.

Jag har så mycket att säga och så mycket att göra. Ibland räcker inte den här bloggen till, kanske är det därför jag inte kan låta bli att skriva i den där boken (böckerna). Gör jag det inte så imploderar jag. Allt oftare räcker inte twitter och facebook till. Jag läser, ler och följer en del. Funderar allt oftare på varför jag följer andra som excellerar i grälsjuka, märkliga åsikter, dryghet och luftar åsikter som är så korkade att jag inte orkar bemöta dem. Jag är en syndare själv och första steget får bli att avfölja Anjobeteendet anno 2011. Kvantitet istället för kvalitet. Liv och aktivitet istället för twitterplacebo. Jakt efter nästa stycke i romanen istället för att scrolla nedåt i händelselistan på facebook. Kaffe och vin med innerliga leenden istället för ytliga diskussioner om absolut ingenting.

Jag börjar, rusare vidare och stannar samtidigt här och nu. Jag kommer att berätta här, dela med mig nu och när jag vill. Frågar du så svarar jag, det har jag alltid tid med. Men, om jag inte läser, kommenterar, gillar eller skickar vidare dina ord och bilder är det för att jag är just här och nu – och det är en värld så mycket större, märkligare och omfattande än twitter och facebook.

Jag mådde pyton i många år, att skrapa på ytan blev min lustgas. Jag mår fantastiskt nu, min lust att sitta på en stubbe och säga hej till henne är som att i ett ord få andas in all den friska luft jag behöver i resten av mitt liv. Jag har inte stubben lokaliserad än, men koordinaterna finns inte på twitter eller facebook. De finns bara när den smarta telefonen är tyst och datorn utanför nätverkets spindelnät. De finns bara när jag lever här och nu, oavsett om här är här, där eller någon helt annanstans.

Tack för i kväll.

9 reaktioner på ”Skärp mig!

  1. Själv är jag inte alls intresserad av twitter eller annat, okej jag har FB men där skriver jag bara när jag har lust och använder det inte från mobilen. Därför blir jag vansinnig på folk som träffar mig och sitter och läser-svarar på meddelande hela tiden . Höjden av allt var väl när vi träffas i Kungsparken för några bärs innan den ack så viktiga matchen mot AIK i somras och en supporter sitter jämte mig och säger, Dö Carina det är någon som kommenterat din status på FB, då fick jag ett bryt och skrattade så jag var nära att ramla i kanalen 😉

  2. Här och nu är något jag lärt mig uppskatta sedan jag blev sjuk. Visst, jag sitter åt h-e för mycket på Facebook, men numera låter jag dagsformen bestämma vad jag ska göra. Vill jag inte göra något så gör jag inte det. Jag har gått sjukskriven i snart 3 år. Innan var jag en orolig typ som absolut inte kunde leva i nuet, men nu går det bättre. Det tjänar ändå inget till att INTE göra det, men det är något av en konst att lära sig … 😀 Tack för ännu ett bra inlägg.

  3. Ord- och frasflödet i sanning imponerande… liksom den påtagliga lusten till och självdisciplinen beträffande skrivandet!

    Ännu ett tilltalande inlägg!

    …och så fortsätter jag åka med ditt texttåg in i bortom imorgon… =)

  4. Klart att man ska ha det man känner för kära Anjo, men min tid är dyrbar och jag tycker det här med att finnas till för alla via sms, fb, twitter etc etc har gått över styr, det finns en person som jag alltid är nåbar för 24/7 och det är min son, annars sitter jag inte med telefon när jag är ute bland folk. Ha en go fredag!

  5. @Isabel – varsågod och du har rätt; nuet är den rätta tiden.

    @Robban – mitt tåg kommer alltid att avgå, däremot kan det hamna lite var som helst om sanningen (eller sagan) ska fram.

    @Carina – som sagt, man väljer själv och det är alltid ens eget val som är det rätta. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera andra, har fullt upp med att försöka sköta mig själv någorlunda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s