Skärp mig!

Det finns något viktigt i det jag skrev i går. Här och nu. Inte i går, inte i morgon. Här och nu.

2011 var katarsis för mig, det kommer säkert att komma fler tillfällen i år när vågorna sköljer över mig och dränker mig i lust att berätta för att berättelsen är tvålen som renar mig ihop med vattnet. Jag kommer att bli fågeln som stiger mot himlen och sjunger min sång, ibland i tydliga ord, ibland i det som kanske är twe-kwi-twitt för er – men för mig är lika tydligt som det enklaste ord.

2012 är mitt år. År noll, eller år 100 %?

Jag känner det mer och mer för varje dag som går. Jag lämnar det gamla bakom mig. Jag släpper saker som tagit tid och givit lite i utbyte. Min roll på jobbet förändras för att bättre utnyttja mig till det jag är bäst på. Jag ges tid att tänka så att jag kan skriva mer.

Utanför jobbet kommer energin. Ibland med en virvelvinds fart som kastar omkull mig. I går kväll åkte jag hem med ett skav i en irriterad hals. Jag hade huvudvärk när jag släckte lampan och sträckte mig efter telefonen för att …

… så lade jag undan den.

Jag behövde inte kolla det senaste på twitter och facebook. Min värld hade inte förändrats i grunden sedan jag stängde datorn. Hade jag några nya mejl? Vem bryr sig? Vad sa den och den som jag aldrig träffat? Spelar det någon roll kl. 23.36? Ingen var död, ingen var tvungen att nå mig. Inga telefonsignaler hade brutit tystnaden, ingens knackning nått min dörr. Jag behövde bara sluta ögonen. Det var allt jag behövde göra – och det var allt jag gjorde. Då var här och nu. Fridsamt värre, vilket är väldigt mycket bättre.

Jag vaknade, en bättre gryning. T berättade igår om sorgen över en trasig wake-up light, men väckte en längtan i mig där och då. Helst vill jag somna bredvid hon som alltid är HON, men jag somnar hellre självsam till ett valt ljud än försöker tvinga mig att sova när jag alldeles för nära inpå John Blund uppdaterar det som inte är uppdaterat utifall det ändå är uppdaterat.

I dag mötte jag M. Han har lagt ned allt det där sociala. Han ringer och mejlar folk, det räcker så bra så. Han såg enormt levande ut.

Jag är inte där. Jag är en kommunikatör som älskar allt det här. Men, 2012 är mitt år. Det är mitt år när jag dricker kaffe med kloka och glada människor. Det är mitt år när jag skriver på min roman. Det är mitt år när jag, fylld av iver, kastar mig över nuet. Det är inte året när jag slentriansitter på twitter och facebook. Jag har tuggat det tuggummit färdigt nu. Inaktiv? Aldrig! Selektiv? Det är ett välkommet måste. Mindre tid där, utloggad oftare. Det börjar nu. Egentligen började det för ett tag sedan, men du vet hur det är med tuggummin. Ibland spottar du ut dem, trampar i dem och så fastnar de. Nu pillar jag bort tuggummit. Fungerar det inte finns bara en väg – avföljningsbonanza. Hej då i så fall med alla viktiga ord som är viktiga ord, men förtjänar att läsas av någon som hinner och kan ta dem till sig.

Jag har så mycket att säga och så mycket att göra. Ibland räcker inte den här bloggen till, kanske är det därför jag inte kan låta bli att skriva i den där boken (böckerna). Gör jag det inte så imploderar jag. Allt oftare räcker inte twitter och facebook till. Jag läser, ler och följer en del. Funderar allt oftare på varför jag följer andra som excellerar i grälsjuka, märkliga åsikter, dryghet och luftar åsikter som är så korkade att jag inte orkar bemöta dem. Jag är en syndare själv och första steget får bli att avfölja Anjobeteendet anno 2011. Kvantitet istället för kvalitet. Liv och aktivitet istället för twitterplacebo. Jakt efter nästa stycke i romanen istället för att scrolla nedåt i händelselistan på facebook. Kaffe och vin med innerliga leenden istället för ytliga diskussioner om absolut ingenting.

Jag börjar, rusare vidare och stannar samtidigt här och nu. Jag kommer att berätta här, dela med mig nu och när jag vill. Frågar du så svarar jag, det har jag alltid tid med. Men, om jag inte läser, kommenterar, gillar eller skickar vidare dina ord och bilder är det för att jag är just här och nu – och det är en värld så mycket större, märkligare och omfattande än twitter och facebook.

Jag mådde pyton i många år, att skrapa på ytan blev min lustgas. Jag mår fantastiskt nu, min lust att sitta på en stubbe och säga hej till henne är som att i ett ord få andas in all den friska luft jag behöver i resten av mitt liv. Jag har inte stubben lokaliserad än, men koordinaterna finns inte på twitter eller facebook. De finns bara när den smarta telefonen är tyst och datorn utanför nätverkets spindelnät. De finns bara när jag lever här och nu, oavsett om här är här, där eller någon helt annanstans.

Tack för i kväll.