Det finns ett stänk i din röst, en oroskulör. Jag vill fråga, men räds att svaret är den eviga frågan.
Vad är det som bor i dina ord, din frustration och ditt sökande? Hur kan jag hjälpa dig hem? Hur kan jag leda dig längs vägarna du visade mig innan jag förstod ett dugg?
Det finns en sorg i din sång, en antydan om flyttfågelns liv. Jag vill öppna din bur, men är så rädd att dina vingar önskar bort.
Vad är det som vaknar i efterdyningarna, morgonens stillhet och eftertänksamheten? Hur kan jag förklara det du bara vet? Hur kan jag låsa upp lyckans fina rum när nyckeln har frågetecknets form?
Det finns ett vemod i dina andetag, en sommar i förtvivlat grått. Jag vill skämta bort det här, men vet att ditt skratt flytt till älvorna.
Vad är det som flyter i din puls, strandhugger och dämmar upp? Hur kan jag lugna dig som är mitt allt? Hur kan jag lova att solen står i zenit när vi räknar nattens stjärnfall?
Det finns ett avslut i din fortsättning, ett växande à dieu. Jag vill stjäla timglasets sand, fast jag vet att den bara flyr ur mina fingrar.
Vad är det du berättar utan ord, försiktigt andas och vankelmodigt antyder? Hur kan jag byta tiden mot nutid? Hur kan jag få dig att inte gråta över din kölapp och förstå att du hinner slå mitt nummer länge än?
Word up, Anjo 
Varför ringer du inte henne? Ta mod till dig och ring. Eller vet hon redan vad du känner för henne?
Hur vet du att det handlar om en hon? Det står ingenstans 🙂
Det vet jag inte. Oavsett så är det en obeskrivligt vacker kärleksförklaring. Du är fantastisk.
Kram!
Tackar, K.