Sorgen knackade på min dörr strax innan ett meningslöst tv-program. Jag öppnade. Sorgen gick in utan ett ord, tittade ned i mattan, som om den skämdes och kände sig obekväm.
”Ska jag ta din jacka?”
Sorgen nickade, krängde av sig sin grå rock och lämnade över den. De små tänderna i överkäken bet försiktigt i underläppen när Sorgen gick in i mitt vardagsrum, satte sig i soffan, drog upp benen, slog händerna om dem, kurade ihop sig och tittade på en obestämd fläck på väggen.
”Kaffe?”
”Svart”, sa Sorgen.
”Jag vet”, sa jag. ”Du borde prova något annat, men, men …”
Jag gick ut i köket. Jag gick tillbaka. Jag ställde den rykande koppen framför Sorgen. Sorgen nickade till tack, förde koppen till läpparna och drack försiktigt. Kaffet var lite för varmt, det skulle ömma i gommen, det såg jag direkt, men Sorgen sa ingenting. Ibland är den så artig.
”Jag åt lunch med en god vän idag”, sa jag. Sorgen tittade på mig.
”Du har gått ned i vikt. Du ser annorlunda ut.”
”Lustigt, det tyckte min vän också”, sa jag och skrattade till, mina ögon lös upp. Sorgen såg inte det roliga i det, det gör den aldrig.
”Vet du vad min vän sa?” Sorgen skakade på huvudet.
Jag lutade mig framåt. ”Jo, han berättade att många beklagar sorgen, men det är inte sorgen vi borde beklaga, utan förlusten.”
Sorgen lös upp, jag tror i alla fall att den kände ett ögonblicks bekräftelse, och tittade på mig.
”Berättade du det för Förlusten?”
”Jag har inte haft besök av Förlusten”, sa jag.
Sorgen såg förbryllad ut, plockade fram sin iPad och rotade runt på skärmen.
”Förlåt, men jag har gått till fel adress. Måste varit en gammal vana. Tack för kaffet och beklagar.”
”Beklaga inte dig själv”, sa jag och log.
”Jag hittar ut själv”, sa Sorgen. ”Jag har varit här så många gånger förut.”
”För många gånger, men det är okej”, sa jag. ”Ta det inte personligt, okej?”
Den skakade på huvudet, men jag visste att den skulle bära det med sig. Sen krängde den på sig rocken och öppnade dörren mot svalen.
”Ha en bra dag”, sa jag.
”Aldrig”, sa Sorgen. ”Ha en bra dag själv.”
”Alltid”, sa jag.
Word up, Anjo 
Tänk – på något vis känner jag igen delar av det här… 😉
Snyggt fångat
Fin! Kan tolkas på flera sätt. För några år sedan pratade jag ofta med sorgen nu verkar den ringa på andra dörrar. Skönt med lite paus. Kram på dig!
Är detta självupplevt?
Underbart skrivet, Anjo!
Det är inte farligt och hemskt att ha Sorgen på besök. Inte Förlusten heller. Man får bara inte glömma att mota ut dem genom dörren efter ett tag. Det är lätt att man glömmer bort det där de sitter och kurar i soffhörnet och försöker göra sig osynliga.
@Nemo – det bör du göra, min vän 🙂
@Siri – jag håller med, den vill inget illa, men jag har inte rum för den.
@leoscookie – på ett eller annat sätt är allt jag skriver egna upplevelser, även om en del är verkligt egna i sin beskrivning 🙂
@Calle – du har så rätt, så rätt.
Förlusten och sorgen lämnar alltid kvar dofter av saknad. De skapar en klangbotten att återvända till och blir ett näste för ledsenhet i stunder av hågkomst
Jäpp, så är det Nemo. Jag måste således satsa på en lycklig Wunderbaum ett tag nu 🙂