Mina kalsonger har sagt upp sig

Jag tvättade i går. När jag nu, efter en lång och skön dusch, skulle klä på mig var kalsonglådan tom. Bara en liten, liten lapp låg där.

Hej, Anjo.

Vi har flyttat. Vi är trötta på att leva ett liv som bara handlar om att se din häck och ditt könsorgan. Vår enda glädje har varit att få tvättas och hänga med de andra kläderna, att i några timmar få sväva fritt, känna torkrummets sunnanvindar smeka oss. Nu har du förvägrat oss även det.

Vi vet att skjortor hängs på galgar och dansar fritt, att strumpor noggrant sträcks ut och får vila på strecken, att t-shirtar tillåts fladdra i takt med lakan och örngott. Vi har sett det. Vi var en del av det syskonskapet. Vi minns hur kläderna utbytte erfarenheter och berättade om vad de såg i den stora vida världen, de som inte, likt oss, var instängda närmast ditt underliv och troget gjorde sitt jobb utan trevlig utsikt.

Vi såg att du mådde allt bättre och drömde om när du skulle köpa din stuga vid havet. Längtade efter att få soltorka och äntligen se solen. Du har hällt sköljmedel i de drömmarna och till och med stulit vår enda fyr i den långa väntans beckmörker.

Vad erbjuder du oss, dina lojala underlivssåtar? Hur tackar du oss, dina mjuka försvarare? Jo, du ger oss en ren pungspark, skulle man kunna säga.

Först genomlider vi en timmes ångestframkallande roterande i en tvättmaskin, sen slängs vi in i en mörk torktumlare och kastas runt tills vi är skåptorra+ och efter det trycks vi ned i en mörk byrålåda i ditt sovrum.

Vi skyddar din häck och låter din manlighet framföras utan skav. Och vad får vi för det? Totalt jävla mörker! 100 procent otacksamhet och förakt.

Read our y-fronts: We won’t cover your ass again.

Glöm att du får se oss igen. Undrar om jeansen kan ta hand om dig lika ömt som vi gjort. Skulle inte tro det.

Arrividerci, ditt kräk.

/Kalsongerna

Jaha, kommando resten av livet alltså …