Vetskap

Jag skrev en annorlunda status på Facebook i morse:

Tog en datorfri kväll i går och njöt av livet. Himlen måste uppskattat det, för i morse var den en blandning av det vackraste januari kan uppbåda; ljusblått kompletterades av brandgula stråk och lätt purpurfärgade molntussar med elektriskt rosa undersidor. Fint!

Jag vet inte hur många tusen tweets jag aldrig såg i går kväll, hur många diskussioner, bilder och statusar jag missade att kommentera på Facebook.

Och det spelar ingen roll.

Jag skrev inte en rad i min bok.

Ingen stress över det, ingen känsla av förlorad tid.

Jag hade en fantastisk kväll. Pratade om det viktigaste som finns, lyssnade, skrattade, tänkte efter, resonerade och drack kaffe under en lysande röd neonskylt. När ögonen slöt sig, öppnade sig hjärtat ännu mer och dansade som en vild klätterväxt i min själ, tog över och bara ville fortsätta.

Himlen i dag var som en fristående fortsättning. Ett morgonpiggt mästerverk som gjorde minustecknet på den taskigt underhållna ljusskylten mitt i staden till en lögn. Det fanns värme och förståelse, nyfikenhet som plötsligt bara bubblade fram, det fanns noll minus.

Ett beslut var fattat. Konsensus.

Jag ägnade dagen åt att skriva på ett plan, tänka vidare på ett annat. Det var fantastiskt, att veta att jag måste något annat än det jag trodde, bara för att det inte är ett måste utan en självklarhet. Vimmelkantigt, vindlande och nästan huvudvärksframkallande slet jag. Som en slagen härförare somnade jag efter jobbet, en kort vila utan drömmar – de sparar jag visst till när jag är vaken.

Viljan exploderar. Jag städar bort gammalt damm, vill öppna dörren till allt det nya – allt jag vet att jag längtar till och förtjänar – och gör mig redo att välkomna ett totalt här och nu.

Jag vet. Fortsättning följer …