På ett litet plank

Det finns ett litet plank i min stad. Där har ett tag bara häftklamrar funnits, alla evenemangsaffischer nedslitna, bevisen på att det hände någonting här en gång i tiden.

Det är planket där jag satte upp mina sökes/finnes-lappar, mina drömmar, mina mål och sedan intensivt försökte att hålla kvar dem. Fler häftklamrar. Mer tejp. Om jag stod här när det regnade och blåste och höll händerna tryckta mot dem, då skulle de säkerligen inte försvinna.

Varje morgon då, oron över att vakna och bestörtningen när jag såg att ännu en affisch var borta. Kanske ryckt av någon annan drömmare, eller ensamt seglande åt ett annat håll på sin egen frågeteckensvind som inte vet vart den blåser.

Något ytterst litet sorgligt hörn från affischerna som – falskt – proklamerade att jag är hemma nu har alltid gått att hitta inkilade under klamrarna om man kom ihåg att ta med förstoringsglaset för att titta närmare. Alla i olika färger, alla med sin egen historia, alla avslutade utan cliffhanger och möjligheter till nya säsonger.

Ett tag funderade jag på att pilla bort alla klamrar, måla en skuggfärg på planket. Jag skulle förneka min egen förlust, trotsigt låtsas att solen lös på mig när jag inte orkade gå förbi. Jag skulle huka där, ungefär som en troende framför en avgudabild, en fåfäng ritual fylld av hopplöshet. Om jag aldrig såg min egen skugga som bekräftade solen, då skulle jag kunna skylla på att min skugga drunknade i den stora skuggan. Sedan skulle jag kunna fortsätta leva och låta plankets skuggdjup vara min spegelbild.

På sistone har jag låtit planket bero, leva sitt eget liv och bara stå där. Inte som ett sorgens monument över det som flytt, inte som en intäkt över att det är kört – det har bara fått vara ett plank. Mina drömmar och mål har jag istället vikt till papperssvalor och låtit flyga fritt – eller byggt till fantastiska fundament i betong.

Det sitter en lapp där nu, plötsligt satt den där en morgon i veckan. Den är fastsatt med den finaste nål och det finns en miljon vindar som kan slita bort den. Det skrämmer mig inte. Jag behöver inte vaka över den, inte våndas. Den hänger där och jag kan läsa dess lag, följa den och plötsligt se nya kulörer i det som redan är en regnbåge som smittar himlen med glädjefnattsfärger fast det inte ens har regnat.

Lappen är enkel, tydlig och handskriven. Här och nu står det på den. Bara det. Men, det säger allt. Och jag behöver inte vara rädd för att den är borta i morgon, inte så länge jag följer dess lag och väljer att vara här och nu.