Besserwissern som inte visste bättre

”Jag mår illa av särskrivningar”, sa besserwissern. Jag ryckte på axlarna och menade att det inte var något större problem. ”Skojar du, ett ordnat samhälle behöver regler för att fungera, att låta illitterata människor ta över verksamheten är tragiskt. Kan man inte ordklasserna är man underklass.”

”Trams”, sa jag. ”Kan du ärligt säga att det är bättre att stava rätt än att skriva ett hjärtas ärliga mening? Är det vackrare poesi att följa ett absurt versmått eller skriva ett onödigt krångligt ord än om någon nödrimmar, men menar det som står där? Kan en felstavad presentation få dig att veta att du aldrig kan älska en människa på en dejtingsajt? Är skratten de skrattar också särskrivna? Är deras hjärtslag felstavade? Finns det syftningsfel i deras uppriktiga kyssar? Är det fel ändelse på orgasmen de ger dig?”

”Utan ordning blir det kaos.”

”Utan kärlek blir det tråkigt. Ge mig liv före rättstavning, ge mig ett spretigt jag älskar dig super mycket framför något avmätt, felfritt och för genomtänkt.

”Anarkist”, sa besserwissern.

”Jaha”, sa jag, tog på mig hatten och lämnade kontoret. Besserwissern sprang efter. ”Ska du gå hem?”

”Klockan är fem”, sa jag.

”Det rimmar illa.”

”Nix, hem och fem rimmar utmärkt”, sa jag.

”Övertid är bra för affärerna. Det går att vinstmaximera ytterligare om du lägger några timmar.”

”Jag tror att hjulet är en större uppfinning och förmågan att hantera elden en större upptäckt än nya modeller för vinstökning i affärslivet.”

”Vi behöver tillväxt, det skapar välstånd. Om du jobbade hårdare hade du kommit längre i karriären, så är det bara.”

Jag ökade på stegen. ”Och om jag inte bryr mig om visitkortets titel. Om den enda titel jag söker är den på min egen saga. Om mitt enda tillväxtmål är glädjen, livslusten och friheten, vad innebär det då?”

”Du kunde bli så mycket mer. Om du bara förstod ditt eget bästa. Jag förstår det här med karriär bättre än du gör. Du borde lyssna på mig.”

Besserwissern hade ökat takten för att hänga på mig. ”Hårdare jobb ger lön för mödan, lön är pengar, pengar köper möbler, bilar och så vidare.”

”Avgudabilder.”

”Värdefulla ting.”

”Ting är ingenting om jag inte känner någonting”, sa jag.

”Tänk att få bjuda hem en flicka och duka fram det finaste porslinet och bjuda henne den finaste champagnen, det imponerar och visar att du är världsvan.”

”Det visar att jag läst 25-öresråd. Hon jag längtar efter blir lika glad för ostsmörgåsar, något svettiga, som burits till en picknickplats i Skatås och dricker lika gärna kaffe ur termosmugg.”

”Du lever själv. Du borde göra så här för att …”

Jag lade en hand på besserwisserns mun och skakade på huvudet. ”Du förstår inte. Mitt hjärta läser inga spalter, det prenumererar inte på etikettips. Min själ har ingen skräddare, den bär inte de rätta accessoarerna. Mitt inre har ingen agenda, det improviserar.

”Ska du träna i kväll. En sund själ i en sund kropp är rätta vägen.”

Jag skakade på huvudet. ”Jag känner inte för det. I afton blir det soffan.”

”Man ser bättre ut om man tränar, det tar bort kilon och piggar upp hyn.”

”Jag är som vackrast när jag exploderar inifrån, inte när jag hyvlar bort från utsidan, så är det bara.”

”Du ser väl till att äta ordentligt i alla fall? Ät lätt på kvällen, undvik kaffe efter klockan arton och dra ned på kolhydraterna.”

”Jag går på magkänslan”, sa jag.

”LCHF är en bra lösning. Det är kolhydraterna som sabbar allt”, sa besserwissern.

”Italienarna är världens tjockaste människor”, tyckte jag.

”Haha, den där ironin går inte hem, du har bara gått på vad läkare som är köpta av livsmedelsindustrin säger.”

”Och, LCHF är förstås inte ivrigt påhejade av kött- och mejeriindustrierna?”

”LCHF fungerar”, fräste besserwissern.

”Säg mig, om den där dieten är så satans bra och gör så gott, hur kommer det sig då att dess förespråkare är så förbannade och snarstuckna så fort man ifrågasätter den? Om de mår bra, varför inte bara stå över sånt?”

”Du förstår inte”, sa besserwissern.

”Herregud”, sa jag.

”Gud finns inte”, sa besserwissern. ”Det är fullständigt orimligt att tro på något som inte går att bevisa.

”Du tror på LCHF-gurus”, sa jag. ”Och, hur kan du vara säker på att Gud inte finns? Är inte det lika vansinnigt? Är inte sökarens tillvaro det enda rätta, åtminstone tills man vet.”

”Gud finns inte.”

”Whatever”, sa jag och började småspringa.

Besserwissern sprang efter och slet tag i mig. ”Du måste ta tag i ditt liv.”

”Det ska jag göra om du släpper mitt liv”, sa jag.

Han höll fast och tittade mig i ögonen. ”Jag har läst fysik, matematik, logik, beteendevetenskap, psykologi, personalhantering, marknadsföring, sociologi, pratar åtta språk flytande, har doktorerat i ditt och datt, är allmänbildad, spelar flera instrument, kan laga mat, har läst på hur kvinnor, män, barn, hundar och bilar fungerar. Jag vet vad som är bäst för dig. Jag kan allt.”

Jag log. ”Just nu är jag i idévärlden. Du kan inte ta mig, du hittar inte dit, oavsett hur många kartböcker du läser.”

Besserwissern skakade min kropp våldsamt och förklarade allt den kunde, hur bra den var för mig och så vidare. Det bekom mig inte ett dugg.

Jag satte mig i en brassestol i lupindalen (strax vänster om ingången till idévärlden), snodde ett äpple från trädet – det smakade äpplemust – och plockade fram ett pergament. Snart skrev jag på en sonett som bröt alla regler redan på första raden eftersom jag blev blixtkär i en halsbrytande ordvändning. Väckarklockan hade jag glömt i sinnevärlden, den hängde på samma krok som ryggväskan jag fyllt med plikter och påstådda måsten. När solen vägrade gå ned gick jag ändå till mitt lilla hus för att vila och insåg att även om teven var tjock och plånboken tunn så var formerna i den här världen precis som jag ville ha dem.

”Du skall, du skall, du skall”, hördes besserwisserns tomma order från sinnevärlden från andra sidan horisonten. Plattityd efter floskel efter halsstarrig klyscha efter tvärsäkra dumheter staplades på varandra.

”Jag ska ska”, sa jag, satte på Madness och dansade tills fötterna blödde … sen dansade jag lite till, eller möjligen mycket, och sjöng ”Welcome to the house of fun.”

Besserwissern klappade inte takten.

 

 

8 reaktioner på ”Besserwissern som inte visste bättre

  1. Jag skulle vara så mycket mer bekväm med att bli bjuden på kaffe ur termosmugg på mysig picknickplats än på dyr-champagne och fint porslin… Mycket mer jordnära på nåt trevligt, enkelt vis. Och dessutom mycket mer i närheten av min verklighet och vad jag kan ge tillbaka. 🙂

    1. Jag håller med dig, Malin. Jag dricker gärna champagne, men att bre mackor och bjuda dem, kanske till och med packa med sittdynor gjorda av morgontidningen och plastpåsar, är fint.

  2. Klokt du skriver, snart är alla bessewissrar borta ur mitt liv, jag bestämmer själv.
    Det där med LCHF har du alldeles rätt i, är man lite skeptisk så får man sig genast en känga haha 😉

  3. trots att jag har minskat mitt intag av kolhydrater (och aldrig skulle drömma om att räkna ditt), så kan jag inte tänka mig att börja dagen bättre än som jag just gjort. jösses, vad bra du tänker och skriver!

    1. Tackar, kraxredax – även jag tror på att lite färre kolhydrater är bra, men bara som en del i ett allmänt minskat matintag hos folk. Vi äter för mycket och rör oss för lite, det går inte att komma ifrån att det är så.

  4. Kung! Så rätt så sant . Besserwissrar har jag fått nog av sen länge. Man måste våga vara kärlek och gå på magkänslan annars går vi alla under. Så rätt – så fett! Riddaren av de sanna ordet. Word up bro!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s