Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …