En vacker helg

En antydan till dålig lukt i yoghurten påminner mig om mitt underbara nu. Jag är inte hemma jämt numera och det står några outnyttjade prylar i kylen. Inköpta efter gamla mönster, oöppnade eller knappt använda i förändringens förbättring och livets förvandling till det bästa som drömmas kan.

Några nätter har jag somnat i den vackraste världen, öster om Heden, bortom bekymmer, precis mitt i oss.

Allt är bra, jag ler, känner bara lycka. Yoghurten har passerat sitt sista förbrukningsdatum. Den och min misstro om framtiden hälls ut, sköljs bort och lämnar min värld.

Vi vaknade i går, njöt av vårens testsändning, gick på varsitt håll en stund, och möttes sen, så finklädda vi kunde bli, för att fira min älskade väns 40-årsdag. Kanske är jag den ende som blir extremt darrhänt efter jag avslutat mina tal, men vad gör väl ett skakigt vinglas när man just förklarat för nästan 70 personer hur älskad den varma, öppna och behagliga Pipperoni är? Och naturligtvis förklarat varför hon är det också. Det var en fantastisk kväll i hjärtats tecken. Från 90-åriga fäder ned till 20-åriga systerdöttrar, via a cappella av en sång som smet rätt in i hjärtat och ett fullständigt underbart framträdande av hennes väninnor, strålade allas kärlek över henne. Ingen förtjänar en sådan kväll mer än E.

Avslappnat bevakade av stjärnorna gick vi därifrån, arm i arm, längs tysta, öde och nattade gator. Vi åt, släckte ljuset, brann, somnade, vaknade till mer sol och krönte vår helg med en promenad längs soliga, varmkalla och blåsiga kajkanter på Eriksberg. När vi väntade på färjan satt hon och log mot solen. Den log tillbaka mot hennes hud. Mitt hjärtas kamera tog en miljon bilder de sekunderna och framkallade dem direkt.

Jag vandrade hemåt nyss, och bar på gårdagens feststass plus halva badrumsskåpet i väskan. Jag bar inte på några bekymmer alls. Stegen var lätta. Helgen var underbar. Det fortsätter …

Lyckovirrvarr

Jag rusar mer än jag någonsin gjort. Det finns ingen trötthet. Pulsen är vansinnig. Jag är lugn. Jag är en orkan och virvlar runt. Mitt hjärta andas ut i orkanens öga. Min själ styr allt. Jag faller. Jag flyger. Jag stiger. Jag svävar. Jag landar. Jag ler. Jag förstår allt. Skakar på huvudet. Ser sången i dina ögon. Somnar i mörkret. Vaknar i ett skuggigt himmelrike. Varje andetag från dig är en soluppgång och ett löfte. Snuddar. Rör dig. Rör mig. Mot dig. Till dig. Intill dig. Jag vill somna och nå i morgon fortare. Jag vill vara vaken och behålla i dag. Bara några sekunder till. Bara ett andetag. SMS. Frågor. Svar. Bekräftelser. Skrattar åt likheter. Delar värderingar. Byter värme. Söker. Finner. Rusar. Stannar. Älskar. Mer och mer. Och ännu mer. Här och nu.

Den förlorade tidens uppgivenhet

Oansenlig sitter den, den förlorade tiden, på en busshållplats i väntan på bussen som förstås aldrig avgår. Dess en gång så bastanta och dominerande gestalt känns bortkommen, som om den vill krypa in i sig själv. Den längtar tillbaka till en tid den själv stal, låt vara i maskopi med en del av mig. Kanske ångrar den sig, kanske vill den återupprepa allt och ingenting.

”Farväl”, säger jag till hälsning.

”Don’t rub it in”, svarar den förlorade tiden.

En gång ett överhängande mörker, nu mer en flyende skugga är den. Den har ingen kraft i sitt mörker, grått och silver rinner fram i dess tidigare så svarta hår. Ögonen, förr svarta hål, är små och plirande fyrar. Det glimmar till ibland när ljuset når in i dess sorgsna djup och flämtar till, vårdkasar som vill släckas men brinner ändå. Munnen är ett sammanbitet faktum, ett sammandrag av dess förlorade maktstatus.

Den förlorade tiden tittar förstrött på tidtabellen. Den tycks obekväm över min hastigt avtagande närvaro. Sätt dig ner eller dra åt, vill den säga. Istället studerar den busstiderna.

Tidtabellen är gulnad, busstiderna lika påhittade som bortblekta. Busshållplatsen ligger på en gata som är skyltad som återvändsgränd från bägge håll. Till slut, när dess darrande fingrar lekt färdigt mot plasten, förgäves sökt frälsning i inristade budskap om ring den och den om du vill ha det och det, vänder sig den förlorade tiden mot mig.

”Vad är klockan”, frågar den.

”Den är min tid”, svarar jag.

”Jag har ingenstans att ta vägen.”

”Du kan inte följa med mig”, säger jag.

Den förlorade tiden pekar på min tandemcykel. ”Där finns plats för två.”

Jag ler. ”Ja, men biljetten har lösts av en annan, en som likt mig har all tid, men ingen tid att förlora. Vi är på väg någonstans.”

”Kan jag inte få åka med en stund, tills hon kommer.”

”Hon är redan här.”

”Jag ser henne inte”, säger den förlorade tiden.

”Det är därför du är förlorad tid och jag en lycklig man”, säger jag och trampar iväg. ”Hon trampar med mig, även om hon just i detta nu är på en annan plats.”

”Jag förstår inte”, ropar den förlorade tiden efter mig.

”Det kommer du att göra”, säger jag. ”Om du bara ger dig tid att förstå.”

”Men, jag har inte tid, jag har förlorat den.”

Jag bromsar in, vänder mig om och där finns ingenting att se. Den förlorade tiden är som uppslukad av det förgångna. Fanns den ens? Eller misstog jag den långa väntan för den förlorade tiden? Förlåt mig i så fall, den långa väntan.

Leende vänder jag mig om igen och cyklar rätt in i ett okänt universum där inga stjärnor någonsin faller och där varje planet är ett skratt.

Kär

”Hon är väldigt söt och trevlig”, sa min kära vän till mig. Jag nickade. Fram till då hade vi bara hälsat på varandra i förbifarten i festvimmel. Vi hade rört oss i varsin utkant av samma stora kompisgäng; två solar som inte visste att vår lust och längtan var en tvillingstjärna.

På nyårsafton bordsplacerades vi ihop. Min vän log när jag frågade om det var en slump. Efter en stunds prat åt alla håll och kanter började vårt samtal. Det ville inte sluta. Middagen tog slut, jag sökte din blick och visste att jag måste möta dig igen.

Vi fikade först, som man gör, men som aldrig förr. Timmarna flöt. Vi promenerade i Änggårdsbergen, fikade igen. Timmarna var sekunder, sekunderna tog aldrig slut. Vi åt middag på en restaurang som välkomnade både hundar och längtande hjärtan. Kvällen log, vi skrattade, du ville gärna träffa mig igen, väldigt gärna. Jag åkte hem, kanske mer hem än jag gjort förr. En förväntan började gry …

Jag tänkte ta modet till mig nästa gång. Du väntade i museets foajé. Sätt dig, sa du. Jag satte mig. Du öppnade dörren – nej, portarna! Ur dig flög mina ord, min längtan, allt jag lovat mig själv att berätta. Bakom dina ord väntade ljuset, ett Elysion utan märkliga förbehåll eller poetisk svåråtkomlighet. Du förekom mig, du svepte undan mina ben och fångade mig ömt när jag föll handlöst.

”Vill du gå på utställningen?” Jag sa ett knappt hörbart nej, och vi gick därifrån. Till ditt rum.

Vi var två kantstötta statyer först. Vi har trott, förlorat tron, hoppats och hoppat hopplöst i galen tunna, tömt tunnor av våra egna tårar – önskat att de var champagne när de bara var det avslagna vinet. MEN, vi vill. Vi vågar. Vi kan inte annat.

Längtans vågskål är tyngst. Rädslan trycker i mörkret, bländad av ljuset. Vi söker. Vi rör vid varandra. Jag har aldrig rörts som då, och sen dess smeker du mig ständigt.

Vi viskar om vår historia, känner igen varandra. Vi visar vår längtan, slappnar av intill ett samstämmigt hjärta. Vi äter frukost, hittar det fantastiskt vackra i bake-off och pressokaffe. Vi vaknar om nätterna, somnar tryggt när vi ser, känner och värms av varandras konturer. Vi stannar hemma och tittar på usel tv och tycker att det här är rackarns fint ändå.

Vi forsränner i en flod, struntar i att det finns grund, stenar och faror bakom varje krök. Vi bungyhoppar utan lina, marken och kraschlandningen är ändå bara ett påhitt av glädjedödare. Vad säger att man inte förvandlas till en fågel som kan sjunga och flyga samtidigt om man bara tror tillräckligt mycket?

Vi älskar. Vi vill. Vi tror. Vi tar en dag i taget. Visst, vi planerar och tänker, men vi tar en dag i taget. Delvis för att det är klokt, men framförallt för att varje dag är en källa till lycka som förtjänar att drickas ur ordentligt. Jag har längtat efter dig i hela mitt liv, varje dag är en berättelse jag vill läsa, skriva till lust i och glädjas över.

Det är därför jag inte ställer frågan och oroas över: men, tänk om det tar slut? Det är därför jag, när jag rör dig, ser dig, hör dig, tänker på dig, längtar efter dig, saknar dig och närmar mig dig tänker: varför skulle det här ta slut? Det finns inga svar på den frågan. Den är helt ointressant.

Vi är, och vi är det här och nu. Och det finns ingen som kan kullkasta kärlekens klocka och säga att här och nu tar slut där och då för att ersättas av något annat.

Du brinner i min själ. I många år lånade jag Eldkvarns texter för att beskriva mitt liv. Det var nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå och sen var jag säker på att det är de vackraste som blir över. I dag är det du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan.

Jag stod på Valhalla i går. Regnet piskade mig och de andra fotbollsdårarna. Jag var genomblöt. Jag frös. Jag gick med lätta steg hem. Jag sov själv, småberusad av öl, fullständigt berusad inombords. När korren är för många på jobbet, när jag inte har tid, när till och med revbenen nås av regnet, då finns du där; lugnar floden och leder strömmarna rätt, för oss till våra ängar. Och jag gör detsamma för dig, möter och lyssnar, gör allt jag kan, vill och tror på.

Jag är kär. Lycklig som aldrig förr. Vän av ordning skulle förstås säga: ta det lugnt, var försiktig, ta inte för stora ord i din mun. Vän av ordning är portad här. Den här bloggen och det här hjärtat talar om här och nu. De sår som funnits är nu minnen blott, bleknat gula foton. Tårarna som luckrade upp sidorna i mitt livs album är blindskrift jag inte längre kan läsa.

Jag är mitt i ett vi. Vi är här och nu. Det är fantastiskt vackert. Vi är fantastiskt vackra. Och när jag somnar intill dig i natt, då kommer jag att vakna ännu mer än jag gjorde i morse.

Fortsättning följer … det vet jag, det har våra hjärtan berättat.

Augustifebruari

”Det är augusti”, sa jag.

Byråkraten som var besserwisser som var korrekt, förstås, tittade på mig och skakade på huvudet. ”Nej, det är februari.”

”Augusti.”

”Februari.”

”Augusti, utan tvivel.”

Byråkraten ställde ned sin portfölj, öppnade den och tog fram en kalender. Han bläddrade frenetiskt och pekade sen triumferande på ett ark. ”17 februari.”

Därefter tog han fram sin smarta telefon och öppnade kalendern. Han visade mig skärmen med ett avmätt leende. ”17 februari 2012, det är februari”, sa han sedan.

Jag tog händerna ur fickorna, öppnade min jacka och visade mitt bultande hjärta.

”Här är det augusti.”

Byråkraten sa ingenting, men såg frusen ut där han stod i sitt februari. Jag ville ge honom lite av mitt augusti, men vi var visst i olika världar …

Det finns en början

Det finns en tystnad som inte är död,
den delar säng
med saknaden som inte skär,
ensamheten som aldrig stör
och en längtan som inte kan sova alls.

Det finns en björn som inte gått i ide,
den kikar mot mig
och bär med sig det brev
jag läst i hela mitt liv,
men öppnade för första gången i går.

Det finns ett blad som inte är oskrivet,
en monteringsanvisning
som visar de små stegen
och hur självklart enkelt
det är att bygga ett vi som befruktar jaget.