Morgondagens misslyckade flört

Det knackade på dörren nyss, som det så ofta gör i den här bloggen.

Morgondagen stod utanför, klädd i ett mode som ingen har sett än. ”Får jag komma in?”

”Jag kan inte släppa in dig”, svarade jag.

”Varför inte? Jag vill ge dig en fantastisk fortsättning.”

Jag kliade mig i huvudet. ”Alltså, jag är inte ensam. Jag har någon här.”

Morgondagen slängde lite lätt med huvudet och såg en smula besviken ut. ”Är det Idag som nynnar muntert i bakgrunden, det låter så?”

Jag nickade. ”Vi har just träffats, men det känns väldigt bra.”

I svalen satte sig morgondagen på trappavsatsen och funderade lite på saker och ting. Det kändes som om gråten var nära.

”Jag borde ha fattat det. Jag mötte Gårdagen förut. Den var förkrossad, sa att du gjort slut och vänt den ryggen.”

Jag satte mig på trappan, bredvid Morgondagen, lade armen om dess sorgset hängande axlar, och kramade försiktigt om den, som vore den ofödd och oförstörd.

”Riktigt så var det inte. Jag sa att jag ville gå vidare, inte trampa kvar i frusna traktorspår på sönderkörda vägar. Det finns en värme i mitt hjärta, en tro i min själ och en lust i min kropp som längtar efter något helt annat än Gårdagen. Den är vacker, jag ska bära dess löften och skratt vart jag än går, men det fungerade inte längre.”

”Jag kan ge dig något du aldrig har upplevt förut”, sa Morgondagen.

”Det tror jag säkert, men jag älskar Idag, så är det bara”, sa jag. ”Jag har rest så långt med Gårdagen, använt min enorma fantasi till att sy min egen person och min egen stil för att bli den perfekta passageraren. Nu har jag mött Idag och den vill bara ha mitt renaste jag. All min fantasi, alla mina steg i sagornas världar – äntligen får de vara som de vill och ämnade att vara. Jag är oerhört lycklig, Morgondagen. Idag är min livskamrat.”

Morgondagen nickade tyst, lösgjorde sig ur min kram och reste sig.

”Vi kanske ses någon gång, Anjo. Jag tror du och jag skulle bli fina ihop.”

”Det kanske vi skulle bli, men det är samtidigt en konturlös dröm. Jag vill ha spänningen och ovissheten jag får uppleva med Idag. Det finns ett lugn och ett vilt sökande om vartannat när vi möts. All min längtan tillhör Idag. Du måste söka någon som bara vill ha dig, och den personen hittar du inte här. Jag beklagar.”

Morgondagen svarade inte, och hur jag än tittade mig omkring kunde jag inte se den. Förbryllad gick jag in igen och tillbaka till sängen där Idag låg och väntade.

”Vem var det”, sa Idag.

”Morgondagen”, sa jag.

”Den finns inte”, sa Idag.

”Du har rätt”, sa jag och kröp in i Idag.