Den förlorade tidens uppgivenhet

Oansenlig sitter den, den förlorade tiden, på en busshållplats i väntan på bussen som förstås aldrig avgår. Dess en gång så bastanta och dominerande gestalt känns bortkommen, som om den vill krypa in i sig själv. Den längtar tillbaka till en tid den själv stal, låt vara i maskopi med en del av mig. Kanske ångrar den sig, kanske vill den återupprepa allt och ingenting.

”Farväl”, säger jag till hälsning.

”Don’t rub it in”, svarar den förlorade tiden.

En gång ett överhängande mörker, nu mer en flyende skugga är den. Den har ingen kraft i sitt mörker, grått och silver rinner fram i dess tidigare så svarta hår. Ögonen, förr svarta hål, är små och plirande fyrar. Det glimmar till ibland när ljuset når in i dess sorgsna djup och flämtar till, vårdkasar som vill släckas men brinner ändå. Munnen är ett sammanbitet faktum, ett sammandrag av dess förlorade maktstatus.

Den förlorade tiden tittar förstrött på tidtabellen. Den tycks obekväm över min hastigt avtagande närvaro. Sätt dig ner eller dra åt, vill den säga. Istället studerar den busstiderna.

Tidtabellen är gulnad, busstiderna lika påhittade som bortblekta. Busshållplatsen ligger på en gata som är skyltad som återvändsgränd från bägge håll. Till slut, när dess darrande fingrar lekt färdigt mot plasten, förgäves sökt frälsning i inristade budskap om ring den och den om du vill ha det och det, vänder sig den förlorade tiden mot mig.

”Vad är klockan”, frågar den.

”Den är min tid”, svarar jag.

”Jag har ingenstans att ta vägen.”

”Du kan inte följa med mig”, säger jag.

Den förlorade tiden pekar på min tandemcykel. ”Där finns plats för två.”

Jag ler. ”Ja, men biljetten har lösts av en annan, en som likt mig har all tid, men ingen tid att förlora. Vi är på väg någonstans.”

”Kan jag inte få åka med en stund, tills hon kommer.”

”Hon är redan här.”

”Jag ser henne inte”, säger den förlorade tiden.

”Det är därför du är förlorad tid och jag en lycklig man”, säger jag och trampar iväg. ”Hon trampar med mig, även om hon just i detta nu är på en annan plats.”

”Jag förstår inte”, ropar den förlorade tiden efter mig.

”Det kommer du att göra”, säger jag. ”Om du bara ger dig tid att förstå.”

”Men, jag har inte tid, jag har förlorat den.”

Jag bromsar in, vänder mig om och där finns ingenting att se. Den förlorade tiden är som uppslukad av det förgångna. Fanns den ens? Eller misstog jag den långa väntan för den förlorade tiden? Förlåt mig i så fall, den långa väntan.

Leende vänder jag mig om igen och cyklar rätt in i ett okänt universum där inga stjärnor någonsin faller och där varje planet är ett skratt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s