En antydan till dålig lukt i yoghurten påminner mig om mitt underbara nu. Jag är inte hemma jämt numera och det står några outnyttjade prylar i kylen. Inköpta efter gamla mönster, oöppnade eller knappt använda i förändringens förbättring och livets förvandling till det bästa som drömmas kan.
Några nätter har jag somnat i den vackraste världen, öster om Heden, bortom bekymmer, precis mitt i oss.
Allt är bra, jag ler, känner bara lycka. Yoghurten har passerat sitt sista förbrukningsdatum. Den och min misstro om framtiden hälls ut, sköljs bort och lämnar min värld.
Vi vaknade i går, njöt av vårens testsändning, gick på varsitt håll en stund, och möttes sen, så finklädda vi kunde bli, för att fira min älskade väns 40-årsdag. Kanske är jag den ende som blir extremt darrhänt efter jag avslutat mina tal, men vad gör väl ett skakigt vinglas när man just förklarat för nästan 70 personer hur älskad den varma, öppna och behagliga Pipperoni är? Och naturligtvis förklarat varför hon är det också. Det var en fantastisk kväll i hjärtats tecken. Från 90-åriga fäder ned till 20-åriga systerdöttrar, via a cappella av en sång som smet rätt in i hjärtat och ett fullständigt underbart framträdande av hennes väninnor, strålade allas kärlek över henne. Ingen förtjänar en sådan kväll mer än E.
Avslappnat bevakade av stjärnorna gick vi därifrån, arm i arm, längs tysta, öde och nattade gator. Vi åt, släckte ljuset, brann, somnade, vaknade till mer sol och krönte vår helg med en promenad längs soliga, varmkalla och blåsiga kajkanter på Eriksberg. När vi väntade på färjan satt hon och log mot solen. Den log tillbaka mot hennes hud. Mitt hjärtas kamera tog en miljon bilder de sekunderna och framkallade dem direkt.
Jag vandrade hemåt nyss, och bar på gårdagens feststass plus halva badrumsskåpet i väskan. Jag bar inte på några bekymmer alls. Stegen var lätta. Helgen var underbar. Det fortsätter …
Word up, Anjo 
Det är inte alla som får ett tal från Anjo minsann, hon måste varit jätteglad.
Underbart!
Tackar
Yoghurten surnar.
Blommorna vissnar.
Ankorna kvackar stilla och längtansfullt ‘anjo, anjo’.
Kakmonstret tar sitt pick och pack och flyttar ut.
Blogginläggen kommer mer och mer sporadiskt. Distanserat. Något distraherat. Plura byts ut mot Tomas Ledin. 😉
SÅ glad för din skull, för bra människor förtjänar bra saker! Kram!
Så roligt att du inte hänger här lika ofta längre!
(Ja, du vet vad jag menar…)
@Carina – ja, jag tror minsann att hon blev just det.
@Mariafia … – åh, nej. Änderna glömmer jag inte. Kakmonstret har en hedersplats. Blogginläggen kommer när de ska, men förändras. Plura är Plura och Ledin är jag alltjämt vaccinerad mot. Tack 🙂 Jag är mycket glad.
@Calle – jäpp, och jag håller med 🙂