Pluskvamperfektmannens sorg

De stod bredvid varandra i baren, fast på varsin sida om den där luckan som barpersonalen vill ha fri för att kunna kila fram och tillbaka mellan baren och köket. Avståndet var en bäck med små stenar i hennes ögon, för honom mer i stil med Sargassohavet. Hon var fröken futurum, han pluskvamperfektmannen.

Hon ser framför sig hur kommer att bli en lämplig man att vandra med. Hans ögon lätt skygga och sorgsna, inte helt olika en gammal, kutryggig schäfers ögon när den känner sig utsatt där den sitter kopplad utanför en kinakrog och en rottweiler vill slita sig ur sin ägares grepp och bara ge sig på den.

Hon ser det och så mycket mer framför sig. Hon ler. Han viker med blicken. Han hade förlorat hoppet innan hon satt sin fot i baren.

”Vi kommer att bli fina ihop. Jag ska göra dig lycklig”, säger hon.

Han skakar på huvudet. ”Min syn på kärlek är enkel; när jag kom, hade hon gått hem.

Fröken futurum låter sig inte nedslås. Hon ser alltid framåt. ”I morgon tänker jag bjuda dig på en picknick.”

Han snurrar förtvivlat på sitt glas. ”En gång ville jag tro, men jag hade redan tappat tron.”

Hon ser bekymrad ut. Framtiden är plötsligt dunkel och svårtydd, som om hon kör på en skitig motorväg i november, passeras av vrålande långtradare, får sitt synfält täckt av vatten och smuts – och inser att vindrutetorkarna är halvmesyrer när hon bara vill se vart vägen bär.

”Jag ska få dig på andra tankar.”

”När jag var intressant hade jag redan vissnat.”

”Du ska åtminstone ge i morgon en chans, följ med mig.”

”Det var försent innan du frågade, jag hade redan bestämt att förlora.”

”Jag tänker vänta på dig i hörnet av 7-Eleven i morgon.”

Han fumlar fram en kalender och tittar sorgset på dagens datum, låter fingrarna darra till först dagen efter och sen till två dagar framåt i tiden.

”Jag ska försöka se framåt”, säger han. Hon ler, hoppet ska snart fylla dem, tänker hon och i tanken är hennes fötter på stenarna i den lilla bäcken mellan dem, på väg mot honom.

”Då kommer jag att säga”, säger han, kämpandes med sitt perspektiv, sitt synsätt och så flödade orden ur honom. ”… det hade varit fint om det hade hänt innan jag hade slutat längta och uppgivet hade valt att tänka att innan jag förlorade allt, då hade jag möjligheter. Fan också, varför kan jag, om inte presens, åtminstone vara perfekt?”

Hon försökte nå honom med den utsträckta handen. Han tittade på henne, försökte förmå sina händer att möta hennes. ”Jag vill ha lust, jag har lust … jag hade lust.” Hans händer sjönk med en slamrande suck ned i bardisken. Hans öl välte och dränkte hans uppslagna kvällstidning så att det noggrant uttänkta V75-systemet som skulle ge honom monetär tro förvandlades till en enda gegga.

”Vi kommer att gå åt varsitt håll”, sa hon, så införstådd med hopplösheten och det utsiktslösa. Bäcken svällde till en flod, stenarna blev grund, spetsiga klippor.

”Innan jag vaknade hade jag sett annorlunda på saken”, svarade han.

”Jag hoppas du hittar rätt i framtiden”, sa hon och började gå.

”Innan den var ett ständigt återkommande nu som bara sköts upp hade jag förhoppningar”, sa han och gick absolut ingenstans.

Hon sökte sig vidare, en hoppfull dam. Han, en tveksamt uttryckt man, grammatikaliskt sett, beställde en ny öl och som alla andra var det den stora stark han drack när han redan hade fått nog.

 

Du ser för bra, sa optikern

Efter många år med samma glasögon bestämde jag mig för att skaffa nya och gick på synundersökning hos en optiker i Göteborg.

Han placerade mig i en maskin som drog tankarna till medeltiden och plötsliga och smärtsamma introduceringar av pålar i de bakre kvarteren.

”Läs översta raden”, beordrade han.

”M U S T”

”Andra raden”

”P L U S”

”Tredje raden”

”F O I … E”

”Fjärde raden”

”T O T A L”

”Understa raden”

”S K U M T”

Han menade att det här såg bra ut, men ville att jag skulle titta på lite fler saker och tryckte in mina ögon i en märklig apparat. Omedelbart såg jag en bild på Eric Saade.

”Vad ser du?”

”Det ser ut som en girigbuk som snor 1500 spänn från småttingar och sen låtsas som om han tänkte skänka allt till andra barn, vilket känns lite märkligt, efterhandskonstruerat och dessutom som ett självmål – varför sno från vissa barn och ge till andra, även om de sistnämnda behöver stöd och pengar?”

”Hmm, du verkar rätt klarsynt. Jag tror inte att du behöver glasögon. Kan du se det lilla i tillvaron, fantisera ihop en saga med fantastiska förvecklingar bara av att notera en kvarglömd vante på en parkbänk och lägga märke till vad folk vill och behöver?”

”Ja, jo, det kan jag förvisso”, sa jag och tänkte på människorna jag älskar.

”Du ser för bra”, sa optikern. ”De flesta hade begärt skygglappar i din situation för att inte ta in allt.”

”Jag antar att jag är annorlunda”, sa jag.

”Visst”, sa optikern och krängde ändå på mig glasögon för 3000 spänn, men det var mest för syns skull, som han uttryckte det, inte något annat skäl.

Bilderboken tur och retur

Järnvägsklockorna vid bommarna
slår så hårt de kan och skriker:
”Håll er undan, han är på väg hem.
Tåget, rusa fram, han är på väg hem.”

Jag reser från och till en bilderbok,
en oändlig och expanderande rymd
i det rum där jag stirrat mig blind
på ett överexponerat ingenting.

Min fyr i natten var eltandborsten,
dess gröna SOS utan all takt och ton,
dess andhämtning så dyster efter att
förgäves ha borstat mig kyssbar.

Boken var fylld av förlusterna då,
de diffusa polaroidbilderna
som livet framkallade åt mig
när jag inte förstod eller rörde.

Jag sliter ned dem, en efter en,
ser i går mjukare och skarpare
när i dag fylls på med bild efter bild
på en ständigt större hjärtvägg.

Livet suddar ut livlösheten
och jag sätter upp eviga bilder
när hennes hand rör mig
och hennes ögon ler sommar.

Luckorna tomheten lämnade,
täcks över, en efter en;
förlorade läppar och förlorade år
förlorar mening och jag är förlorad.

Jag reser in i en bilderbok,
ett outforskat
och fantastiskt
allting.

Finns det kvinnor med tre ben?

Jag har inte skrivit på några dagar, istället har jag skrivit historier i levande livet. Och, det är med darrande fingrar jag knappar in det här meddelandet, för en historia skrevs i går kväll, en väldigt levande sådan.

Blev jag sextrakasserad i går? 

Allt började oskyldigt. Hennes fot sökte mitt ben under bordet, strök försiktigt längs vaden, precis så mjukt och oansenligt jag vill ha det. Jag log mot henne, men så slog det mig.

Min vänsterfot vilade mot högerfot, min högerfot vilade mot hennes vänsterfot. Hur kunde hon samtidigt smeka min vad?

Jag böjde mig framåt för att titta under bordet och då spärrade en annan flicka på andra sidan bordet upp ögonen.

”Var det ditt ben jag smekte? Åh, herregud, jag trodde det var min pojkväns.”

Tja, vad säger man …

Rapport från lyckan

Det gör ont att springa
en ändlös på-stället-marsch
utan att komma fram till dig själv.

Att skjuta tröstlösa bollar
(extraliv – vilket skämt)
i ett flipperspel som är en ekodal
där aldrig-och-varför-inte-kulorna
studsar högljutt klagande,
fast ändå så att ingen hör,
och tiltas utan att sluta studsa;
en newtonvagga,
lika monoton som meningslös.

Att din enda dag är den 24:e,
men inte av decembertyp,
och där allt du läser är
uttag nekas
när allt du vill är att få sätta in
någonting, någon gång.

De fyra årstiderna
är en okysst degklump
arrangerad i hast och inte värd
hoppet du ger upp för den;
dess kalorier väger bly
där du bär dem hem
i en värld där alla fönster
öppnas åt ett annat håll.

Jag skriver min historia
i den sköraste anteckningsbok
vars gulnade blad
är som vissna löv om hösten
– daterade, aldrig mer uppdaterade.

Jag stänger min bok och
knyter ett band runt dess själ,
begraver den just innan nu
och går in i en annan historia
skriven på förälskade blad.