Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.