De tre årstidernas förvirring

De övergivna isflaken i kanalen är ett pussel som inte går ihop. Några bitar saknas för vinterskrud, det är för många bitar för vårglitter.

Tiden vet inte vad den ska göra.

Februari, nyss pensionerad, ringer och frågar om den ska komma tillbaka.

Mars, just anländ, har redan fått en identitetskris och vet inte om den är varm, kall, hoppfull eller ett totalt kaos. ”Jag önskar jag var juli”, säger Mars till sin psykolog och får en remiss som i bästa fall ger honom lite offentlig sektor-assistans i september. ”Jag vill inte vara uppkallad efter en krigargud, kan inte Amor få bli mitt namn”, säger Mars sedan. Byråkraterna på det statliga verket säger bara avslag med ett tonfall som låter som en gammal avslagsstämpel på invandrarverket.

”Jag förtjänar en chans under en ljusare tid, låt mig vicka för mars”, säger februari i telefonsamtalet till tidsbossen. ”Hade alla månader varit som mig hade folk fått 13 månadslöner på ett år utan att vara politiskt förtroendevalda av West Sweden. Tänk om jag fick visa upp Alla hjärtans dag nästa vecka, det hade varit något. Snälla, jag hade så gärna upplevt sommartiden bara en gång. Jag orkade 29 dagar, men har mer att ge. Kom igen, låt mig få lite mer tid.”

Tiden lägger på i februaris öra, den har större problembarn att hantera.

Vintern, som redan packat sin kappsäck, har för ett kort ögonblick sedan vänt åter och flyttat in i Göteborg. Den anklagar våren för husockupation och får ett tillfälligt ja av hyresnämnden. Polisen vräker, ytterst motvilligt, våren. Just hade farbror blå vant sig vid att hälla ut vårtörstiga ungdomars öl, nu ser den framför sig mer dubbdäckskoll på Friggagatan.

Vintern breder ut sig, men gråter sig till sömns redan i dag, dagen efter, dess tårar fyller gathörnen med en helt onödig sörja. Den nyanlända, oskuldsfulla våren, redan hemlös och utfrusen, hukar i blåsten, dess tunna ballerinaskor är inte slasksäkrade och broddar gör sig inte bra på dess fötter.

Hösten, sedan länge bortgången, tittar till det hela, muttrar något om en känsla av deja vu och är förbannad över att bli väckt av någon som misstagit allt som händer nu som en förtäckt höst.

”Det är för fan mars”, säger hösten.

”Jag vet inte vem jag är, kanske är jag höst”, säger mars.

”Kan jag inte få vicka lite, snälla”, säger februari och protesterar på andra sidan någon form av datumlinje.

”Jag fryser”, säger våren.

”Jag känner hur livet rinner ur mina händer. Jag ville vara en Disneyvinter, nu sköljs jag ned i kloakerna som en bastard”, säger vintern.

Tiden får ingenting att gå ihop. Den längtar till sommaren.