Det gör ont att springa
en ändlös på-stället-marsch
utan att komma fram till dig själv.
Att skjuta tröstlösa bollar
(extraliv – vilket skämt)
i ett flipperspel som är en ekodal
där aldrig-och-varför-inte-kulorna
studsar högljutt klagande,
fast ändå så att ingen hör,
och tiltas utan att sluta studsa;
en newtonvagga,
lika monoton som meningslös.
Att din enda dag är den 24:e,
men inte av decembertyp,
och där allt du läser är
uttag nekas
när allt du vill är att få sätta in
någonting, någon gång.
De fyra årstiderna
är en okysst degklump
arrangerad i hast och inte värd
hoppet du ger upp för den;
dess kalorier väger bly
där du bär dem hem
i en värld där alla fönster
öppnas åt ett annat håll.
Jag skriver min historia
i den sköraste anteckningsbok
vars gulnade blad
är som vissna löv om hösten
– daterade, aldrig mer uppdaterade.
Jag stänger min bok och
knyter ett band runt dess själ,
begraver den just innan nu
och går in i en annan historia
skriven på förälskade blad.
Word up, Anjo 