En kärlek hitom ord

Jag har varit osynlig här, men skriver mer än någonsin.

Allt började med en biljettkontroll i ekorrhjulet. Eftersom jag tjuvåkte (hallå där, du har ju lyckan inom dig, sade en barsk kontrollant till mig när jag ertappades) – kastades jag av hastigt och väldigt lustigt.

Jag minns det ögonblicket och dagarna, åren, livstiden innan det – alla de stunder när himmelen inte fanns, när jag tittade ned i marken och sen vände upp blicken mot en total tomhet för att fråga dövstumma stjärnor om råd. När jag bedövade mig med ordfylld flykt.

Summan av all sorg. Summan av all längtan. Summan av all uppgivenhet. Summan av all misstro. Allt låg i samma vågskål precis innan det ögonblicket och kastades plötsligt iväg; långt åt helvete bort, likt en katapultkula, när hennes första löfte lades i den andra vågskålen.

Stunderna av skrafferad sorg i blyertsvärlden. Den hopplöst enkelriktade och förljugna romantiken i för starkt återgivna målningar av återvändsgränder. Dess dystra gränder och ruffiga hörn där hoppet sov, ett hemlöst fyllo, under ett täcke av mina opublicerade kärleksdikter, noggrant skrivna böcker, inbundna för hand … uppluckrade av ett obarmhärtigt regn. Plötsligt var allt det där bara ett minne, en del av resan. En station jag lämnat, efter för lång väntan, men i precis rätt tid. Just då ville jag inte låta ord beskriva det.

Istället för ett mönster förutbestämt att återupprepas blev det förflutna plötsligt bara ett spindelnät, redo att blåsas bort när jag gjorde rum för henne i mitt rum. Allt var förändrat nu. De små sakerna blev de största vinsterna. Mina ord tog en välförtjänt paus, väntade på att få berika, istället för att bedöva.

Jag fick frågan i veckan, är det svårare att skriva nu när jag är så lycklig. Nej, svarade jag. Jag skriver på annat håll. Boken rullar på. Nya idéer flödar fram. Jag är överväldigad, bottnar, men behöver simma ivrigt för att hamna rätt.

Min blogg kanske vilar lite oftare, men jag skriver fantastiska historier utan skiljetecken hela tiden. Varje leende hon får är ett blogginlägg eller en roman.

Innan jag mötte henne sa jag, för ofta: min kärlek är bortom ord. Det var poetens ursäkt och skribentens roll, den olycklige författaren, schablonen och klyschan i en och samma gestalt.

När jag vaknar och ser hennes konturer i morgonens försiktiga början vet jag att funnit en kärlek hitom ord.

Den behöver inte beskrivas, kategoriseras eller befästas. Den är.

Jag kan berätta den i kulörer som ingen ordbok känner, jag kan föra in den i ordens solsken – och gör det ibland. Lika ofta räcker en blick, en beröring, att med slutna ögon höra hennes resa i sömnen och tacksamt röra vid henne, ytterst försiktigt, för att, inom mig, skriva det som gång på gång ersätter det som aldrig var, men tog över allt jag hade.

Min kärlek är hitom ord. Jag har så många ord att skriva. Hon ger mig lust att göra det … och vår längtan ser till att jag hittar hem till en lycka där ord ibland förblir outtalade.

 

Tio år efter min död – ett lyckligt liv

Det är som om jag stoppar min penna i en vässare som inte förstår mig längre. Allt som kommer ut är en trubbigare spets.

Jag skriver som vanligt om mitt forna mörker, men bokstäverna blir klumpiga och svåra att ta till mig. Blyertslinjen är vek, spretig och svag. Viljelös? Ja, så är den.

Sorgen, botgöringen och allt annat i texten smetas ut när jag lägger min hand på den. Samtidigt som jag skriver vidare på samma rad som i alla år förintar jag det jag nyss berättade i samma takt. Närminnet är glömskt och det som ligger längre tillbaka är bara halvt utsuddade urgröpningar i arket.

Förvånat tittar jag på sidan av min hand, en grådaskig rand är allt som finns kvar av min inledning och mitt tidigare. Det som förr brännmärkte mitt hjärta är bara kludd.

Mörker blir grådask, så oväsentligt och diffust. Det är som ännu ett litet regn i Göteborg, inget att ens fundera över, det är bara att promenera vidare mot solen.

Alla förklaringar och ursäkter jag tidigare kunde läsa klart, utan glasögon, på tusen mils avstånd, nu är de bara fläckar bland andra fläckar. Det mesta går att gnugga bort med andra handen, en mekanisk katarsis utan andra bieffekter än små kluster av blyerts redo att viftas undan.

Jag sköljer av den resterande smutsen, det blir en tvåldöd i ljummet vatten för mitt förflutna.

En ren hand och mjuk hud är allt som finns kvar när jag smyger in i hennes välkomnande hand.

Jag följer linjerna i hennes handflata, slingrar mina fingrar kring hennes. Det behövs ingen spåkraft för att läsa vår framtid. Till och med en fullt seende människa hade kunnat tyda den osynliga blindskrift vi är.

Kvar, långt bakom oss, ligger en söndertuggad blyertspenna utan berättarkraft, utan bett, utan tryck … utan svärta!

En snart-så-dag

Det finns något förvirrat över det stora trädet i backen, knopparna vet inte om de ska slå ut. Ett risigt och oordnat grenverk förstärker bilden; likt en slags snurrig och obeslutsam professor står det där trädet. På gränsen till den romantiskt skildrade och varma våren väntar det på sin gröna mening.

Mindre träd, med klart färre existentiella funderingar, har redan öppnat sig för 2012 och berättar för varje solstråle och varje vindpust om sina drömmar. Om maj och dess sjungande fåglar. Om att vaggas till varm sömn vid den porlande bäcken när juni är ett barn. Om att väckas av den heta lusten som heter juli. Om en augusti som är en evig stillbild av längtan, samtidigt som varje sensommarsekund i den månaden vibrerar av den kvarvarande värmen från alla hjärtan som följt sin önskans linjer under trädens försiktiga sång. Om september när de får klä sig i vilka kläder de vill och invänta vilan i en brokig karneval där sommar och höst bryter bröd med och dricker varandra till så att ingen vet vem som bestämmer över årstiden.

Sirenens sång längs vägen mot staden tycks aldrig ta slut. En utryckande refräng, varje morgon samma toner. Trutarna fyller i, hesa skratt och ilskna tirader. Några bilar tutar förgäves, det blir inte tomt på vägarna hur gärna de än vill det. Det är ingen vacker symfoni. Den italienska spårvagnens skrikande i kurvorna är ännu ett för dyrt solo; som en förbannad småunge när det inte får godis i butiken låter ekipaget. Ljudet borde kunna väcka de döda, men pendlarna ombord rör inte en min. De är bortom räddning redan innan de når centralen och väller ut; en hord vampyrer som förtvivlade stirrar mot solen.

Jag går ömsom i mina tankar, ömsom på kullerstenstrottoarer. Hon skrev några rader i sin bok i går. Små anteckningar som värmer när jag tänker på dem. Allvaret och leendet om vartannat i samtalet vi hade när vi letade oss fram i Änggårdsbergen. Den trötta blicken när det var för tidigt, den glada flickan som bar mossan längs skogsvägarna där solen lekte en usel kurragömma med oss och hittades hela tiden.

Det ligger för många anteckningar på mitt bord när jag når mitt kontor, det skrivs för få av mina ord tills i kväll. Obalansen jämnar inte ut sig i den mellantid som hindrar nuet från att vara ständigt. Jag vänder hemåt, snart reser vi, sen reser vi igen. Jag älskar henne och det som tar för mycket av min tid får bara ett stycke i den här berättelsen.

Solen sover. Himlen sluter sina blå ögon. Den vilar sig inför sommaren som väntar. Jag avverkar en skog av uppgifter och skriver de sista orden i det som inte är viktigt. En knapptryckning bort bränner lusten och romanens nästa kapitel. Det är en snart-så-dag.

 

Mitt värdelösa luftslott

Jag ringde mäklaren i morse, ilsken …

”Ja, hej. Det är Anjo. Ja, just det – A N J O. Jag vill reklamera mitt luftslott. Va? Jo, jag vet att det köptes i obefintligt oskick, men nu har jag upptäckt dolda fel.

Vad jag menar? Jo, den där utlovade chimären som skulle täcka soluppgången? Den finns inte. Mitt luftslott har solida väggar som bär, jag somnar under en äkta stjärnhimmel. Va? Precis som du sa, ja, men det finns ett tak i mitt luftslott. Jo, the sky is the limit, men det finns ett TAK. När det blåser kallt och jävligt, då är jag torr, varm och trygg.

Jag har ett golv också, det är inte vad du lovade. Du sa att jag skulle kunna falla hur långt som helst och till slut nå botten. Nu når jag bara ett golv med golvvärme, värmen som kommer av att jag är på väg till hennes säng.

Jag har fönster som öppnar sig mot solen, väggarna är tapetserade på bästa sätt, det finns inga fuktskador i snickerierna och så vidare. Jag har helt enkelt ett fantastiskt, underbart palats och varje dag är en fantastisk gåva. Att vara här är magiskt och jag tänker stanna här i evighet.

Men, var är luftslottet jag betalade dyrt för i alla dessa år. Det till vilket jag betalade min lycka som insats och hade skyhöga räntekostnader som åt upp mitt framtidstrokapital i rask takt? Jag gillar inte att du lät mig lura mig själv att vara miserabel så länge. Var är mitt tragiska luftslott? Det som jag aldrig hittade hem till. Va? Hallå?”

Han hade redan lagt på. Jag lade bort luren, vände mig om, lade mitt ansikte mot hennes rygg och kröp närmare och närmare. Hon var bara nästan i landet mellan sömn och nästan-vaken, så jag slöt ögonen och letade upp henne i det landet istället för att föra henne till en grådaskig annandag. Hon log när jag närmade mig.

I den vanliga världen regnade det för kyligt för att april skulle låta bli att skämmas. Jag satt klarvaken bredvid henne i det än mer verkliga och klart soligare drömmarnas land, lycklig som bara den.

Aldrig utbränd, nyss så trött

Inte ens under de slocknade åren, när jag famlade i mörkret med blöta tändstickor och frusna händer, inte ens då var jag utbränd. I askan bodde alltid glöden, trotsig och bidandes sin tid. Jag flammar stolt nu, lyckligt värmande, lyckligt ompysslad.

Fast, nätterna var för korta nyss och tröttheten det tjocka täcket som inte svalkade ens när jag vände det ibland.

De dova stråkarna följde mig på dagarna, reste en bakgrund av svårmod. De spelade upp ett intro till en frusen vårpromenad längs en allé som inte ville slå ut i blom, en av solen bortglömd dal där mina kalla händer inte fann hennes händer att värma mig i förrän klockan övertid.

Bilden av ljuset hon är fyllde telefonens skärm och jag höll den mot hjärtat, en defibrillator i en värld där det kalla regnet var ett återkommande korrektur jag inte hade någon vettig möjlighet att rätta till. Orden, oavsett vilka, var kantiga frågetecken som byggde kurvor på raksträckan i mitt liv.

Mina ord formades, tog den motvillige skolpojkens gestalt, den lille som drar benen efter sig mer än hoppar fram över stigarna och de förrädiska rötterna som vill fälla honom. Ryggen höll jag artigt sträckt, men skuggan var krökt av den tunga läxan i ryggsäcken. Jag bar min trötthet och behövde masseras in i en drömsk tro där nästa steg som togs fick mina fötter att le när de sjönk ned i den varma sanden intill klippan i mitt liv.

Jag byggde speglar runt min kropp så att jag skulle se elden jag inte orkade tro på när det blev för mycket, pinnar med glada ansikten packade jag i påsar för att spela teater konsulttimme in och konsulttimme ut.

Orden skrev jag på en sönderklottrad vägg, buzzwords och meningslösheter blev min tag. Min graffiti tillåten, välbetald och ingenting värd. Jag kände mig som en vagabonde, utan flyktiga fält att odla upp på vägen någon annanstans.

I nästan-ljusets land, när bara trutar och småfåglar har röst, gick jag. Arbetsdagar grydde innan min energi föddes. Solens första strimmor, enkom ritade med ilsken rödpenna, för tidigt för att vara romantiskt, för sent för mig att somna om. Varje snooze blev ett piskrapp, en börda att bära, en stressad fluga mot en ruta. Så nära ljuset, så långt bort, så oförståeligt omöjligt.

Inte kunde jag heller rusa lyckligt ut i mitt universum. Jag ville aldrig sätta punkt, alltid skriva och indikera fortsättning följer, men, var universums tre sista koordinater, tre landningsplatser utan fortsättning. Och jag såg att mitt universum inte var oändligt, det hade oändlighetstecknets form, men var bara ett taskigt upplyst löpspår med för många fläckar av is i uppförsbackarna. Jag sprang i åttor. Jag passerade en tankstation, matade in min tid, fick ingenting tillbaka; inte ens ångorna kunde ge mig ett konstgjort och temporärt rus.

Som clownen i vadduintevillpjäsen var jag. Fäst vid jorden i för stora skor som var för trånga och för små. Jag släppte en ond ballong mot himlen. Och en till. Och plötsligt fanns luft under fötterna. Sunnanvind istället för meningslös svett.

Jag såg min rymd, alla var stjärnbilder igen. De för korta nätterna var äntligen över så att jag kunde se stjärnnätternas hopp och lyssna till dess kloka tystnad. Varje stjärnfall var ett sms från henne och min önskan om att vara älskad slog in varje gång.

Paus, återhämtning, hon håller mina händer, jag är fri att skriva vad jag vill igen …