Aldrig utbränd, nyss så trött

Inte ens under de slocknade åren, när jag famlade i mörkret med blöta tändstickor och frusna händer, inte ens då var jag utbränd. I askan bodde alltid glöden, trotsig och bidandes sin tid. Jag flammar stolt nu, lyckligt värmande, lyckligt ompysslad.

Fast, nätterna var för korta nyss och tröttheten det tjocka täcket som inte svalkade ens när jag vände det ibland.

De dova stråkarna följde mig på dagarna, reste en bakgrund av svårmod. De spelade upp ett intro till en frusen vårpromenad längs en allé som inte ville slå ut i blom, en av solen bortglömd dal där mina kalla händer inte fann hennes händer att värma mig i förrän klockan övertid.

Bilden av ljuset hon är fyllde telefonens skärm och jag höll den mot hjärtat, en defibrillator i en värld där det kalla regnet var ett återkommande korrektur jag inte hade någon vettig möjlighet att rätta till. Orden, oavsett vilka, var kantiga frågetecken som byggde kurvor på raksträckan i mitt liv.

Mina ord formades, tog den motvillige skolpojkens gestalt, den lille som drar benen efter sig mer än hoppar fram över stigarna och de förrädiska rötterna som vill fälla honom. Ryggen höll jag artigt sträckt, men skuggan var krökt av den tunga läxan i ryggsäcken. Jag bar min trötthet och behövde masseras in i en drömsk tro där nästa steg som togs fick mina fötter att le när de sjönk ned i den varma sanden intill klippan i mitt liv.

Jag byggde speglar runt min kropp så att jag skulle se elden jag inte orkade tro på när det blev för mycket, pinnar med glada ansikten packade jag i påsar för att spela teater konsulttimme in och konsulttimme ut.

Orden skrev jag på en sönderklottrad vägg, buzzwords och meningslösheter blev min tag. Min graffiti tillåten, välbetald och ingenting värd. Jag kände mig som en vagabonde, utan flyktiga fält att odla upp på vägen någon annanstans.

I nästan-ljusets land, när bara trutar och småfåglar har röst, gick jag. Arbetsdagar grydde innan min energi föddes. Solens första strimmor, enkom ritade med ilsken rödpenna, för tidigt för att vara romantiskt, för sent för mig att somna om. Varje snooze blev ett piskrapp, en börda att bära, en stressad fluga mot en ruta. Så nära ljuset, så långt bort, så oförståeligt omöjligt.

Inte kunde jag heller rusa lyckligt ut i mitt universum. Jag ville aldrig sätta punkt, alltid skriva … och indikera fortsättning följer, men, … var universums tre sista koordinater, tre landningsplatser utan fortsättning. Och jag såg att mitt universum inte var oändligt, det hade oändlighetstecknets form, men var bara ett taskigt upplyst löpspår med för många fläckar av is i uppförsbackarna. Jag sprang i åttor. Jag passerade en tankstation, matade in min tid, fick ingenting tillbaka; inte ens ångorna kunde ge mig ett konstgjort och temporärt rus.

Som clownen i vadduintevillpjäsen var jag. Fäst vid jorden i för stora skor som var för trånga och för små. Jag släppte en ond ballong mot himlen. Och en till. Och plötsligt fanns luft under fötterna. Sunnanvind istället för meningslös svett.

Jag såg min rymd, alla … var stjärnbilder igen. De för korta nätterna var äntligen över så att jag kunde se stjärnnätternas hopp och lyssna till dess kloka tystnad. Varje stjärnfall var ett sms från henne och min önskan om att vara älskad slog in varje gång.

Paus, återhämtning, hon håller mina händer, jag är fri att skriva vad jag vill igen …