Mitt värdelösa luftslott

Jag ringde mäklaren i morse, ilsken …

”Ja, hej. Det är Anjo. Ja, just det – A N J O. Jag vill reklamera mitt luftslott. Va? Jo, jag vet att det köptes i obefintligt oskick, men nu har jag upptäckt dolda fel.

Vad jag menar? Jo, den där utlovade chimären som skulle täcka soluppgången? Den finns inte. Mitt luftslott har solida väggar som bär, jag somnar under en äkta stjärnhimmel. Va? Precis som du sa, ja, men det finns ett tak i mitt luftslott. Jo, the sky is the limit, men det finns ett TAK. När det blåser kallt och jävligt, då är jag torr, varm och trygg.

Jag har ett golv också, det är inte vad du lovade. Du sa att jag skulle kunna falla hur långt som helst och till slut nå botten. Nu når jag bara ett golv med golvvärme, värmen som kommer av att jag är på väg till hennes säng.

Jag har fönster som öppnar sig mot solen, väggarna är tapetserade på bästa sätt, det finns inga fuktskador i snickerierna och så vidare. Jag har helt enkelt ett fantastiskt, underbart palats och varje dag är en fantastisk gåva. Att vara här är magiskt och jag tänker stanna här i evighet.

Men, var är luftslottet jag betalade dyrt för i alla dessa år. Det till vilket jag betalade min lycka som insats och hade skyhöga räntekostnader som åt upp mitt framtidstrokapital i rask takt? Jag gillar inte att du lät mig lura mig själv att vara miserabel så länge. Var är mitt tragiska luftslott? Det som jag aldrig hittade hem till. Va? Hallå?”

Han hade redan lagt på. Jag lade bort luren, vände mig om, lade mitt ansikte mot hennes rygg och kröp närmare och närmare. Hon var bara nästan i landet mellan sömn och nästan-vaken, så jag slöt ögonen och letade upp henne i det landet istället för att föra henne till en grådaskig annandag. Hon log när jag närmade mig.

I den vanliga världen regnade det för kyligt för att april skulle låta bli att skämmas. Jag satt klarvaken bredvid henne i det än mer verkliga och klart soligare drömmarnas land, lycklig som bara den.