Det finns något förvirrat över det stora trädet i backen, knopparna vet inte om de ska slå ut. Ett risigt och oordnat grenverk förstärker bilden; likt en slags snurrig och obeslutsam professor står det där trädet. På gränsen till den romantiskt skildrade och varma våren väntar det på sin gröna mening.
Mindre träd, med klart färre existentiella funderingar, har redan öppnat sig för 2012 och berättar för varje solstråle och varje vindpust om sina drömmar. Om maj och dess sjungande fåglar. Om att vaggas till varm sömn vid den porlande bäcken när juni är ett barn. Om att väckas av den heta lusten som heter juli. Om en augusti som är en evig stillbild av längtan, samtidigt som varje sensommarsekund i den månaden vibrerar av den kvarvarande värmen från alla hjärtan som följt sin önskans linjer under trädens försiktiga sång. Om september när de får klä sig i vilka kläder de vill och invänta vilan i en brokig karneval där sommar och höst bryter bröd med och dricker varandra till så att ingen vet vem som bestämmer över årstiden.
Sirenens sång längs vägen mot staden tycks aldrig ta slut. En utryckande refräng, varje morgon samma toner. Trutarna fyller i, hesa skratt och ilskna tirader. Några bilar tutar förgäves, det blir inte tomt på vägarna hur gärna de än vill det. Det är ingen vacker symfoni. Den italienska spårvagnens skrikande i kurvorna är ännu ett för dyrt solo; som en förbannad småunge när det inte får godis i butiken låter ekipaget. Ljudet borde kunna väcka de döda, men pendlarna ombord rör inte en min. De är bortom räddning redan innan de når centralen och väller ut; en hord vampyrer som förtvivlade stirrar mot solen.
Jag går ömsom i mina tankar, ömsom på kullerstenstrottoarer. Hon skrev några rader i sin bok i går. Små anteckningar som värmer när jag tänker på dem. Allvaret och leendet om vartannat i samtalet vi hade när vi letade oss fram i Änggårdsbergen. Den trötta blicken när det var för tidigt, den glada flickan som bar mossan längs skogsvägarna där solen lekte en usel kurragömma med oss och hittades hela tiden.
Det ligger för många anteckningar på mitt bord när jag når mitt kontor, det skrivs för få av mina ord tills i kväll. Obalansen jämnar inte ut sig i den mellantid som hindrar nuet från att vara ständigt. Jag vänder hemåt, snart reser vi, sen reser vi igen. Jag älskar henne och det som tar för mycket av min tid får bara ett stycke i den här berättelsen.
Solen sover. Himlen sluter sina blå ögon. Den vilar sig inför sommaren som väntar. Jag avverkar en skog av uppgifter och skriver de sista orden i det som inte är viktigt. En knapptryckning bort bränner lusten och romanens nästa kapitel. Det är en snart-så-dag.
Word up, Anjo 