Berlin – bättre blir det inte

Vi lämnar ett kyligt Göteborg, hettan och storstadsblandningen av förföriskt matos och tillfälligt kloakstank möter oss i Berlin. Det är +25 grader, det är fredag och vi är förälskade i både varandra och gatorna i Schöneberg.

Schnitzel och gelato, det är ett mysigt myller av folk runt Nollendorfplatz, och vi fastnar i en parad med ett hockeylag som vunnit en trofé av något slag.

Var är den där förbannade kyrkan?

Vi är ju här? Var är den? Vi fattar ingenting. Sen slår det oss, den där Gedenkniskirche som ska påminna oss om krigets fasor är helt omgiven av byggnadsställningar. Ku’Damms viktigaste torn är omöjligt att se. Istället vandrar vi längs paradgator och ser varumärken som är dagens motsvarighet till den preussiska prålporren i Potsdams slottsparker (se nedan). Livet här finns inte i namnen vi känner igen från de dyra magasinen, det är på sidogatorna och de allmänna torgen vi ser det.

Turister förtjänar bättre

KaDeWe är det stora varuhuset. Det är lika dött som andra lyxvaruhus till vi når översta våningen och går rätt in i marmeladhimlen, kryddparadiset och så vidare. Här finns allt du vill äta. ALLT.

Minnesmärket över sex miljoner mördade judar manar till eftertanke. Annars är Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie inte det Berlin vi vill minnas. Turistspektakel, 25-öresteater och en tjuvrökande Darth Vader dominerar. Här kan du välja din egen sightseeingmetod: till fots, cykel, segway, buss, cykeltaxi eller kanske en Bierbike. Vi går långt därifrån.

Av alla bra restauranger tar vi den sämsta

Promenaden längs vattnet är underbar. Restaurangen vi slutligen väljer är raka motsatsen. Vi är förälskade där också, men herregud vilken katastrof. Väntan, korthuggenhet, smaklöst, trist. Det är lyckligtvis undantaget under en god helg.

Flickan som står vid taxin borde vänta på en pojkvän, hon väntar på en kund. Hon är för ung, kjolen för kort och kanske är hon förstörd. Näste man som rör henne är ett äckel. Det är den enda mörka sida av Berlin vi möter. Vi tar en taxi därifrån. Chauffören kör fortare än ett rymdskepp.

De lilarosa ledningarnas rike

Överallt syns de, rör och ledningar i en slags lilarosa kulör. De går i märkliga banor och mönster, över och längs vägar. En del leder till spritbutiker där det nästan inte kostar någonting. De gröna och röda gubbarna är märkliga och en turistattraktion i sig. Berlin är ett virrvarr, men så enkelt så fort du tar ett tåg någonstans.

Loppmarknad och harmoni i Prenzlauer Berg

En gång firade vi nyår på Pappelallée, även om min kompis förgäves försökte få taxin att ta oss till en Papperdallerallée som chauffören olyckligt försökte hitta. Vi äter frukost där och inträder sen i ett härligt kaos. Alla typer av människor köper alla sorters bråte. En gammal hårdrockare är lyrisk över ännu en Iron Maiden-vinyl. Hans fru himlar med ögonen. Grusgångarna sjunger och bär fram både hippies, folk i hawaiiskjortor och läderprinsar och deras prinsessor. Utanför loppmarknaden spelar banden upp, folk målar graffiti på den lagliga väggen och några vuxna flickor gungor så högt de kan mellan de blommande träden och sprätter med benen mot himlen över det Berlin vi älskar. En kyrkklocka blandas med Motownsoul och en gungas gnissel när en större dam blir barn på nytt.

Reggaemuren i öster

Det är global frityrhärdsmälta på Alexanderplatz. Tåget tar oss bort, mot Ostbahnhof. Vi letar efter en mur, hittar ett trädhus, och ser nästan bortglömda höghus där klottret avslöjar att den en gång fina fasaden är just bara det. Här syns frustrationen i varje ord. Det är fult, men coolt ändå. Vi ger nästan upp – och hittar ett reggaeparadis med sandstrand, en lyckligt målad mur i tegel. Runt hörnet – den riktiga muren. Nu bara en relik, men vansinnet är tydligt ändå. Det är bara 20 år sedan.

When in Berlin – Burritos!

Dolores ligger på Rosa Luxemburgstrasse. Det är burritos som man nästan inte vågar tro på. Mellan betonghus äter vi oss till en annan världsdel. Lika charmlöst som Alexområdet är, lika underbart är det här hålet-i-väggen.

Och känslan upprepas på en trevlig italienare som bor på ett kullerstenstorg där någon också placerat parabolloftgångar, stendöda kontor – och tre märkligt vackra stenhus från ett annat sekelskifte, några med kulhål från förr. Vi ser en tjock man med glass, exakt så hade Björn Ranelid sett ut om han hade givit upp.

Gräsänder övertrumfar slott

För 65 spänn kan vi åka vart vi vill och vi låter klottrade murar och sedan gröna träd leda oss mot Potsdam. Det ska vara så vackert där. Fast, turistmånglarna i resetemplet stör. Nej, vi vill inte åka buss och se allt. Jo, det är magnifikt, men slottet vi tittar på i Potsdam är inget vi minns. Jag blir mer fascinerad av gräsänderna den här måndagen. Potsdam är på väg mot bottenbetyg, trots en miljard statyer och guldpläterade kinesiska tehus. Här tas några miljoner döda turistbilder varje år. Vi är förälskade, men det är inte slottets förtjänst. Den lilla, lugna huvudgatan i staden räddar betyget. Dess obrutna kedja av weissbierhak har inga svaga länkar.

Sällskapsresan goes Wannsee
alt.
Vi hade i alla fall tur med vädret
alt.
Vilken magisk dag

Vi ska hitta en fantastisk restaurang i Wannsee. Sjön är vacker, men det är ändå en dyster promenad. Överallt yachtklubbar med höga staket och texter som skriker ”vi har klink, dra åt helvete” på argtyska.

Restaurangen är stängd. Vi är svultna. Räddningen är en bratwurst med weissbier. Vi blir på bättre humör, tittar ut mot vattnet och upptäcker att under oss finns Berlins näst bästa utomhusrestaurang (enligt en omröstning). Vi är på väg att bli galna, men bestämmer oss för att gå all-in och frossa lite. Det blir vit sparris med hollandaise, kokt potatis och wienerschnitzel. Jo, det dök upp en apfelstrudel också.

Bredvid oss sitter de. Han, strandraggarnas kung, klädd i turkost linne och turkosa skor. Hon, partydrottningen, med rosa topp och rosa skor. De fick varandra till slut, efter för många besök på gymmet och i solariet.

På vägen mot Berlin står en man på tåget. Fråga mig om Jesus står det på hans låda. Han ser ut som Gud gör på alla tavlor. Det är som om han vill rycka på axlarna och säga: ”jag vet allt om min grabb”.

Tiergarten – perfekt avrundning

Hemresedagar är alltid tråkiga dagar. Vi dödar tid i en park. Fast, det är en lögn. Det är några härliga timmar i Tiergarten. Fåglarna, sorlet, stillheten, björkarna som försöker imitera havets glitter, de gröna nyanserna, den avslappnade, men stolt blåa himlen. Vi ser fantastiska gräsmattor, fjärilar och knotiga grenar visar oss vägen till fler och fler gångar. Träden hänger ut över och hänger sig totalt till vattnet. En allé kantas av en mängd olika gatlyktor, alla med en historia. Vi är förälskade när vi går därifrån och tror att nu är det roliga slut.

500 vespor och vem flyttade hit Säve?

Vid Nollendorfplatz är det vespadag. Hela vårt synfält fylls av vespor, deras motorer rusar, luften fylls av ångorna och glädjen i den här utflykten är total. Vi ler, skrattar och tänker att nu, nu är väl ändå det roliga slut. Det är det när vi går genom säkerhetskontrollen på Tegel. Någon har flyttat Säve flygplats till Berlin. Tack gode Gud för att det finns choklad och en axel att luta sig mot ibland.

Vi åker hem, vi längtar tillbaka redan innan planet lyfter.