Sorgen vill gunga. Den sitter på gummidäcket som spänts upp i ställningen. Fötterna når inte marken.
Sorgen kryper ihop, vill inte falla av; den vill gunga högt, högre, högst … och för all framtid. Krampaktigt håller den de rutinerade kättingarna så att händerna vitnar.
Den tittar tomt ut över ängen framför. Ögonen saknar sina och andras tårar. Blicken saknar bränslet som är saknaden i andra blickars uppgivenhet.
Underläppen darrar inte i takt med den envist glada vinden. Solen når ända fram och Sorgen hatar det.
Jag ser den. Från andra sidan bullerbygärdsgården, på den lilla vägen som leder till grindslanten. Jag ser gungställningen mitt i Sorgens gungfly, förstår hur gungan inte är en flyktväg alls, men kan varken den blindskrift eller det teckenspråk som Sorgen talar.
Skjut på, säger Sorgens hela väsen. Ge mig lyftkraft. Låt mig nå himlen och ifrågasätta att den ens finns. Låt mig gunga så högt att jag skuggar solen åt alla håll.
Jag hör inte dess lust. Mina nakna ben rör sig inte dit. Timotej, maskrosor och grässtrån kittlar mina vader och coachar mig ivrigt. Ljudet av en lemonadflaskas kork som släpper taget och hennes andetag överröstar åskan Sorgen påkallar från någon annanstans. Jag stannar här, precis här, precis på picknickfilten som är en världskarta och hemmaplan.
Word up, Anjo 