En fredagnatt i början av 2013 kom jag hem till mitt hus och skulle gå upp till min lägenhet på fjärde våningen. En man i varningsväst stod på tredje våningen. Han presenterade sig som Dario.
”Här kommer du inte förbi.”
”Men, jag bor på fyran.”
”Det är fredag. Vi lägger av vid tre i dag. Vi vill inte ha något stök.”
Jag bestämde mig för att ringa polisen, men de svarade inte. Ingen var i tjänst överhuvudtaget. Frusen, hungrig och trött gick jag ut från mitt hus och knackade på hos en svartklubb.
”Kan jag värma mig här?”
”Visst”, sa killen i dörren och sålde på mig en oskattad öl med ett girigt leende.
På lördagen pinnade jag hem innan tre, men passerade Dario utan problem. Han ville säga något, men var bakbunden. Jag gick in i min lägenhet och kröp till sängs. Jag somnade tvärt och gled in i drömmen, men vaknade klockan tre när en man dök upp i mina drömmar, slet ut alla kablar ur drömmaskinerna och skrek att klockan var tre, nu var det slut. Jag tittade förskräckt på honom. Samtidigt dök en kvinna vid namn Annelie upp i min dröm och lade handen över mannens mun.
”Jag håller egentligen med honom, det vore bra för din hälsa att sluta, men vi kan kompromissa. Du kan drömma vidare till fem.”
De gick därifrån. Jag fattade inte vad hon babblade om, visste varken ut eller in och vaknade till. Försiktigt tassade jag ut på balkongen och tittade ut över Göteborg. Jag såg Avenyn, från Götaplatsen ned till platsen där Kommunfullmäktige höll till.
Gatan såg för jävlig ut, fullständigt patetisk, stängd, inåtvänd och det enda som hördes var ett spöklikt eko mellan stängda krogars fasader: paradgata, paradgata, paradgata.
Sen dog till och med ekot bort … allt som hördes var trutarnas klagande skratt.
Word up, Anjo 