30 kilo och några grå hår senare

Jag minns när vi var små, hur vi bubblade över av förväntan när vi närmade oss Drottningtorget. Gubbarna på Hotellplatsen prickade av oss, i bland var vi så många att vi åkte i två bussar – buss två var den hårda bussen. Där satt de som varit med ett tag; de som var en bra bit över tjugo.

Vi åkte till Timrå, Solna, Karlskoga, Degerfors, Älmhult, Västerås, Örebro, Norrköping, Växjö, Malmö, Landskrona, Helsingborg och så vidare.

De tuffa och laglösa stal på mackarna och vägkrogarna, vi drack oss berusade på (i bästa fall) starköl och billigt vin och tyckte att vi var blytunga när vi äntrade läktarna, unga män precis norr om målbrottsåren. Sen åkte vi hem, somnade då och då på bussarna, blev kassa och spydde, och fortsatte festen efter hemkomst. Det hämtades flak från närmaste mack och sen var det  I wanna be adored med Stone Roses i en trång etta med kök någonstans tills vi somnade i ett hav av halvdruckna burkar.

Klubben har flyttat från Hotellplatsen för länge sedan. Dajla, Ruff, Lasse och de som skötte stället är döda sedan många år.

I går hoppade en av grabbarna över resan för att han har sådana problem med sin gikt. Några stod upp långa stunder för att deras leder värkte, vart man än tittade sig omkring i bussen var det gråsprängda kalufser (rätt många kala hjässor, dessutom) och tilltagande rondörer, det snackades om svårigheterna i rollen som tonårsförälder (”jag skulle aldrig släppa iväg min son på tågluff och om han inte ringer vid midnatt, då jävlar”), folk kisade (eller satte på sig glasögonen) för att kunna läsa på sina telefonskärmar, smörgås- och matpaket packades upp på var och varannat säte. En buss full av sådana som Reinfeldt kallar medelålders etniska svenskar rullade söderut.

Även fotbollsfans åldras …