Jag vaknar i gryningens början, när ljuset i rummet är kornigt som på bilder tagna i smyg av en stressad amatörfotograf.
Hon håller fast i täcket, försiktigt men tydligt bevakar hon porten till sin dröm. Och, hon sover så tyst, vandrar så fridfullt i ett äventyr jag inte har adressen till.
Jag somnar om efter att ha tagit ännu en serie ögonblicksbilder med sömniga ögon, framkallat dem i mitt hjärtas labb och hängt dem på uppspända linor längs mina sanndrömmars allé. Var gång jag går där, vaken eller sovande, regnar körsbärsblommor över mig och ler när jag lever vår växande historia, vårt vackra nu och kikar mot vår nästa stund.
Jag vaknar, ler … väntar på att hennes ögon ska öppna sig, vänja sig vid ljuset, se mig och le tillbaka.
Jag tror hon är vaken nu … Vi hörs om en stund eller så.
Word up, Anjo 
Såsom livet är bäst.. I väntan på att ens älskade skall slå upp ögonen för att börja en ny dag med en, samtidigt som man fullt och lugnt kan ta in deras anleten.
Gott Anjo! Gott!
Ja, det är verkligen gott. Verkligen.