Det gråtande ordet naiv

Det var semesterns första skälvande timme. Jag hade förberett en skön viloplats för alla de skall och måsten jag hade adopterat. I fyra veckor skulle de få sova ut, återhämta sig och bara må gott. Vart och ett av dem hade fått en alldeles egen liten säng i min garderob. Långt bort från alla skränande deadlines, abrupta kursändringar och illa underbyggda förhastningssprickor som skapas i en ordmänniskas liv för att han tillåter det.

När jag burit in dem, bäddat ned dem och satt deras små väckarklockor på mitten av augusti, eller något liknande, hörde jag snyftningar från ett oansenligt hörn av garderoben. Jag hämtade en ficklampa och lös upp hörnet. Där satt ordet naiv och kurade.

”Hur är det fatt?”

”Jag är missförstådd, bespottad och mycket mer”, sa det lilla ordet.

Semesterlugn som jag var satte jag mig ned bredvid det och frågade om dess berättelse.

”Från början kommer jag från det latinska ordet nativus, vilket enligt svenska och engelska etymologiska ordböcker betyder medfödd, naturlig, äkta och sådant. Men, ändå använder folk mig som ett nedsättande ord. Folk som är naiva ses som halvidioter, lite korkade, oerfarna och knappt kapabla att fatta beslut, lite som småungar.”

”Min syn på dig är nog mer lik din”, sa jag.

Naiv tittade på mig och tackade, men sa i nästa andetag att en person inte räcker. Det handlade om att förändra allas syn.

”Å andra sidan, om alla var naiva i betydelsen barnslig, eller kanske ännu bättre som barn och tog till sig den innebörden, då hade det inte varit så illa, kanske?”

Det lilla ordet skakade på huvudet. ”Men, nu ser världen inte ut så. Naiv är den som är lite dum, inte den som är naturlig och vågar se på världen med oförstörda ögon och skulle folk trots allt tro på att den som är naiv ser världen med oförstörda ögon, då skulle de bara säga: vänta och se, snart ger han upp också.”

”Nu är du lite väl negativ, tycker jag.”

”Kanske”, sa Naiv. ”Å andra sidan har jag stått ut så länge nu. Och jag ser ord efter ord som känt sig lite utanför få nya, fina kläder och glömma bort mig. Jag vill betyda något annat, eller hyllas för den jag är.”

”Vilka ord pratar du om”, sa jag.

”Surdeg och Korvstoppning. Efter att i decennier ha varit lika med tråkigheter är de plötsligt heta som tusan, åtminstone i vissa delar av Sverige. Surdegen skickade ett vykort häromsistens, den bor visst på hotell numera. Och korvstoppning är så trendigt att det ordet aldrig hör av sig längre. Jag är nästan helt ensam.”

”Nästan?”

”Jag umgås en del med Långbänk, men han dricker för mycket och rabblar jämt saker som att nästa gång är det hans tur, han tror att slow food och långkok är hans biljett till de fina salongerna.”

”Du borde inte längta efter andras lycka och vilja vara någon annan, det känns inte naivt alls, mer avundsjukt.

Naiv rynkade på näsan. ”Inte för att klanka på någon, men Avundsjuka stinker. Han duschar aldrig, jag svär. Jag är inte sån.”

”Gaska upp dig nu.”

”Det är svårt”, sa Naiv. Jag har så mycket att ge, men används så fel.

Jag slöt mina armar runt ordet och viskade, knappt hörbart, att det räckte med ordet Naiv just nu. Strunta i alla andra ord. Naiv lugnade sig, blev sitt rätta jag och långsamt kände jag hur det kröp in i mitt hjärta och gjorde sig väldigt hemma där.

”Har du plats för oss nu”, sa ett insomnande Måste från sin säng i ett annat hörn.

”Så är det nog”, sa jag.

”Det finns inga monster under sängen, va?” Det lilla måstet lät lite orolig.

”Det enda monster som finns här är du och dina glädjelösa polare. Sov nu. Länge.”

Jag stängde dörren och gick ut på gården. Naivt målade jag den dittills grå semesterhimlen klarblå, lade till ett par små puffiga moln, mest som dekoration – de hade inget att göra där alls – och avslutade med en stor leende sol. Semestern fortskred.

 

Åtta syskon

Syster. Bror. Bror. Bror (jag). Syster. Bror. Bror. Syster.  Vi är åtta. I helgen fick vi, för första gången, chansen att vara på åtta man hand med varandra.

Grusvägen till det lilla huset har en grässträng i mitten, en slags barndomens gps, och dess kulör är precis rätt ljusgrön. Insynsskyddat väntar det på oss, huset. Vi är bara vi, ingen mer finns här. Några kontaktsökande golfare, på banan intill, skriker fore när de försöker träffa nya vänner. De stör oss inte, vi hör dem inte. Vi är bara vi åtta.

Vi minns Björkekärr, det Björkekärr vi alla lämnat för att aldrig återvända. Någon vill ta en tur dit igen, jag gjorde det för några år sedan. Där fanns inget kvar mer än det som aldrig tycktes lämna, långsamheten.

Vi pratade om alla de som bodde på 12:an på Smörslottsgatan, de fula husen som inte ens var vackra då. Vi kom ihåg alla som bodde ovanför oss, men knappt de som bodde tvärsöver svalen. Fast, vi kom ihåg dem som spelade tyska terrorister i en tv-serie, Gunnar från Norrland som drack för mycket och fyllbulten Johansson som sov utanför vår dörr en gång.

Vi kom ihåg KPML(r)-gänget som hade torgmöte på gräsmattan mellan husen en gång. Danne minns att de mest av allt ville göra bostadsrätter av hyreskåkarna och göra sig en hacka på boendet.

I husen runt oss bodde han vars saga krockade med ett träd i hög hastighet och tog slut. Där bodde tvillingarna, busarna och Bosse som sköt ett skott så hårt och illa att det krossade en fönsterruta på andra våningen i ett hus. Tanten med hunden låg på en balkong och skrek ’stäng av motorn’ när någon körde på tomgång, väl dold så att ingen skulle se henne.

Morfar bodde i huset bakom, de sista ledsna åren. En gång hade han ett hus i Johanneberg där plommonen växte och när man bar hem påsen på ryggen färgades jackan plommonröd. När mormor dog försvann hans trädgård och de bästa åren, innan skuggan kom, bodde han mittemot vår farmor på Stabbegatan. Hon som sa att hon var nöjd när hon förstod att hon aldrig mer skulle åka hem, men hade fått se ultraljudsbilder på Saras förstfödda, hennes barnbarnsbarn. Vår morfar och farmor, båda gick de bort och begravdes när solen sken varmt, de där åren när Björkekärr ändå var hemma på så många sätt.

Vi har flyttat så långt därifrån nu. Mentalt mer än fysiskt i några fall.

Och vi minns hur bra allt fortsatte sen och hur bra allt är nu. Vi är åtta syskon som äter pasta carbonara, grillar fantastiskt, skrattar, äter en löjligt rik chokladtårta och låter skymningen tysta oss till slut.

När morgonen kommer är havet modfällt. Alla uttag fyllda av laddande smarta telefoner. Vinden lånar trädtopparna för att skjuta fart och når oss. Vi promenerar till havet, böljande fält till vänster, ett allt kaxigare vatten till höger. Syskonen går före, över sanden, mot vattenbrynet. Jag ser horisonten långt borta och ser hur vi gått till så många horisonter. Ibland ensamma, ibland några, men aldrig förr bara vi. Vi åtta. Vi har haft så många Fanny och Alexander-jular, men aldrig hittat en horisont för bara oss åtta. Vi gör det nu.

Det är en fantastisk helg och lillebror Tobias sa det så rätt redan tidigt: Vi borde göra det här varje år.

Vi åker hem. Regnet som slutade när vi anlände tar ny fart när vi lämnar. Vi ler. Solen ville ge oss den här helgen. Det blir flera, lelle-Tobben. Vi har mer att prata om. Mycket mer.

En måndag när berättelsen andas fritt

Jag känner det. Hur det brinner till runt hjärtat. En sakta glödande smärta. Jag känner mig för, sluter handen om det heta stiftet och låter pennan bränna mig. Den vill så mycket. Jag vill samma sak. Jag låter den känna arket, låter den springa fritt på sina drömmars oskrivna rader.

Han kör fel. Jag hamnar i en sänka, men tar mig till toppen till berget och känner att jag hittat rätt. När det går utför en stund senare är jag mannen vars vita skjorta är en vit flagg. Jag kapitulerar. Jag släpper fram leendet. Hej då gps, hej då när-går-nästa-buss – nu kör vi.

Berättelsen är en ensam elgitarr först, en sökande slinga. Så kommer en vispande virvel från en trumma. En röst. Så ännu en röst. En till. Den börjar, utvecklas och exploderar. Böljar likt fälten som sprang ikapp med mig när jag rusade längs grusvägarna i lupindalens land. Växer lite som den vill.

Berättelsen återvänder, min brokiga orkester. Ostämd, men otämjd. Ett spindelnät när solen belyser den, ett paraply när regnet faller, ett värmande lapptäcke i november när den heta chokladen är otillräcklig.

Hon sjunger lycka i min lur. Det är hennes tur. Hon är min prinsessa, min sommar. Vi ska fira det här. Vi ska grilla i vår nya, fina grill – självklart under en Simpsonshimmel.

I afton är det en gott-och-blandat-himmel över Göteborg. Jag går längs konkursgatan där ett nytt försök står i krukorna. Balettsnurrande cirrusmoln till vänster, fluffiga Dr. Snuggles-moln till höger. I fonden, ett hastigt ilsket stackmoln. Vid norra horisonten, där höghusen bor, seglar de där lilablå molnen som antingen är annalkande regn, eller bara kvällens sätt att tona ned det vita.

Min älskade vän skriver igen, hon som mer än någon annan förtjänar att le som hon gjorde när vi stod under det bristfälligt regnsäkra parasollet på en restaurang när förra fredagen regnade bort. En annan älskad vän skriver igen, hon som säger så mycket med så få ord och målar ögonblick med sin kamera. Min skärm fylls av deras ord. Jag ler.

Min berättelse tar en ny väg. Jag följer den. Den springer in i en slags kyrka där floskler, tomma ord, meningslösheter och annat får bli i vapenhuset. Den skriver sin egen bibel, välsignar allt jag vill säga och skickar ut mig till mitt liv.

Fyra dagar kvar. Sedan är det autosvar på mitt alibi och enkom tid för att vara berättaren. Och upplevaren.

 

Varsel inom sociala medier

Göteborg (TT)

En tidigare tungt belastad sociala medier-människa, den 40-årige Andreas Johansson, har i dag varslat en stor del av sina kontakter på Google+, twitter och Facebook om uppsägning.

”Jag har helt enkelt samlat på mig ett så stort och vitt kontaktnät att det inte går att hålla ihop det. Ibland känns det som om jag är en spindel som väver lite här, sen lite där och plötsligt inser jag att jag spunnit iväg åt en massa olika håll. Det tillför varken mig eller mina kontakter någon som helst form av kvalitet.”

Exakt hur många av kontakterna som får söka sig om efter nya nätverk vill inte Andreas Johansson svara på. ”Förhandlingarna med bland annat mig själv fortgår och det är en del beslut som ska fattas. När jag vet mer så kommer det att märkas. En del försvinner, men det kan tillkomma nya också så det totala slutantalet är okänt. Dessutom finns det olika typer av kontakter, så det är inte det exakta antalet som betyder något utan hur de påverkar verksamheten.”

Han menar att agerandet att vara för involverad, insyltad och inbegripen i alla möjliga slags konversationer med allt och alla har stört hans egentliga kärnverksamhet – skrivandet.

”Det har blivit en alltför påfrestande tidstjuv för mig och jag har inte kunnat fokusera tillräckligt på den verksamhet där jag verkligen känner att jag har en givande produktion och får en ständigt utvecklande feedback från nätverket. Följden är att jag misskött det som jag verkligen vurmar för, till förmån för en slags försenande och dvalliknande rundgångspromenad i såväl cirklar som snåriga hashtaggsnår. Jag har ersatt viktiga ord med tomhet och låtit genomtänkta saker förbli skisser till förmån för pladder. Det är något som min styrelse starkt fördömer och därför har jag fått order om att ändra på det, vilket gläder mig.”

Det var under helgen, när han dolde ett stort antal hashtaggar i preventivt syfte inför Almedalsveckan som Johansson fattade beslutet. ”Jag insåg slutligen det patetiska att ha ett stort antal medlemmar i ett nätverk för att sedan aktivt kapa av kontakten med många av dem. Följden är att jag nu gör en ostrategisk, men ytterst känslosam översyn av nätverksstrukturen och istället för kvantitet satsar på det som känns rätt för mig och som antingen berör mig personligen eller inom mitt verkligt älskade område – skrivandet.”

Han tror inte att verksamheten skadas av förändringarna. ”Absolut inte. Min kärnverksamhet är det berättande skrivandet och med de här förändringarna får jag mer tid och kraft till det. Jag uppskattar att det här paradigmskiftet kan öka frekvensen i min blogg med flera hundra procent, jämfört med de senaste månadernas produktionsstopp.”

När förändringarna är helt genomförda kan han inte svara på, men pekar på att hösten rymmer flera stora skrivarprojekt varför ”det mesta bör hända under juli månad”.