En måndag när berättelsen andas fritt

Jag känner det. Hur det brinner till runt hjärtat. En sakta glödande smärta. Jag känner mig för, sluter handen om det heta stiftet och låter pennan bränna mig. Den vill så mycket. Jag vill samma sak. Jag låter den känna arket, låter den springa fritt på sina drömmars oskrivna rader.

Han kör fel. Jag hamnar i en sänka, men tar mig till toppen till berget och känner att jag hittat rätt. När det går utför en stund senare är jag mannen vars vita skjorta är en vit flagg. Jag kapitulerar. Jag släpper fram leendet. Hej då gps, hej då när-går-nästa-buss – nu kör vi.

Berättelsen är en ensam elgitarr först, en sökande slinga. Så kommer en vispande virvel från en trumma. En röst. Så ännu en röst. En till. Den börjar, utvecklas och exploderar. Böljar likt fälten som sprang ikapp med mig när jag rusade längs grusvägarna i lupindalens land. Växer lite som den vill.

Berättelsen återvänder, min brokiga orkester. Ostämd, men otämjd. Ett spindelnät när solen belyser den, ett paraply när regnet faller, ett värmande lapptäcke i november när den heta chokladen är otillräcklig.

Hon sjunger lycka i min lur. Det är hennes tur. Hon är min prinsessa, min sommar. Vi ska fira det här. Vi ska grilla i vår nya, fina grill – självklart under en Simpsonshimmel.

I afton är det en gott-och-blandat-himmel över Göteborg. Jag går längs konkursgatan där ett nytt försök står i krukorna. Balettsnurrande cirrusmoln till vänster, fluffiga Dr. Snuggles-moln till höger. I fonden, ett hastigt ilsket stackmoln. Vid norra horisonten, där höghusen bor, seglar de där lilablå molnen som antingen är annalkande regn, eller bara kvällens sätt att tona ned det vita.

Min älskade vän skriver igen, hon som mer än någon annan förtjänar att le som hon gjorde när vi stod under det bristfälligt regnsäkra parasollet på en restaurang när förra fredagen regnade bort. En annan älskad vän skriver igen, hon som säger så mycket med så få ord och målar ögonblick med sin kamera. Min skärm fylls av deras ord. Jag ler.

Min berättelse tar en ny väg. Jag följer den. Den springer in i en slags kyrka där floskler, tomma ord, meningslösheter och annat får bli i vapenhuset. Den skriver sin egen bibel, välsignar allt jag vill säga och skickar ut mig till mitt liv.

Fyra dagar kvar. Sedan är det autosvar på mitt alibi och enkom tid för att vara berättaren. Och upplevaren.