Kärlek är för oss

Hon sover med armarna i kors. Så stilla. Så tyst. Det är snart morgon. En måndag väntar på andra sidan persiennen och vill in i vårt gemak.

Hon sover så vackert. Jag vill lura iväg väckarklockan på en resa Jorden runt och bara bli kvar här i den drömstyrda friden.

Och jag minns plötsligt skärvor av ett krossat förflutet.

Jag satt i en bar en gång,
precis bredvid en dam.

Hon berättade om otroheten i sitt liv,
hur hon aldrig älskat som då,
trots alla år hon varit i ett vi,
hur hon ville leka ett tag
och sen sa hon,

så ärligt som bara berusade kan:
sen ska vi gifta oss, du och jag.

Jag satt på en toalett en gång,
innanför det avlyssnade rummet
där hemligheterna alltid pratades.

Jag ville inte höra rösten jag hörde,
hon som sa hur de gick sönder,
hon och han,
han som inte lyssnade
och inte förstod
och bara gjorde henne arg varje dag.

Jag gick i en korridor en gång,
intill salen där ensamheten
bor i en pojkes lunchlåda.
Jag ville inte se blicken jag såg,
hur den följde en gaffels irrfärder i en måltid,
den som förr var resterna av deras igår,
nu en sorglig röra av okryddad sorg.

Jag vandrade på en sommaräng en gång,
jag bar mitt lyckolasso
i en oförstörd pojkes hand.

Och jag kastade det glatt
mot alla ljusa moln
som ledde ända fram,

men nådde aldrig dem,
istället blev lassot,
när regnen kom,

en åskledare som sökte mörkrets raseri
och offrade mig.

Det är så märkligt. Jag återvänder till nuet. Tittar på henne, hennes ostörda sömn. Lugnet och skönheten i det försiktiga leendet. Så länge jag längtade, så svårt och bekymmersamt det var. Så märkligt och oförklarligt det var. Varför? Varför inte?

Och nu, nu finns svaren och självklarheten, allt det enkla och ändå så spännande, i hennes varje andetag. Alla frågetecken som var vassa och såg ut som de skrattade åt mig, de är nu mjukt rundade och förföriska.

Ett kort, kort ögonblick sköljer det som är så jobbigt, svårt och märkligt för andra in mot min strand. Jag går barfota, men kärlekens jobbiga tidvatten når mig inte. Förr gick jag också med nakna fötter här och skar mig på krossade drömmar och illusioner. Nu är sanden mjuk och varm under mig.

Jag ser suckande vågor dö en undrande död, innan vattnet drar sig tillbaka för att göra ett nytt misslyckat försök, för att ställa de frågor jag fått svar på.

Det är bara en undrande ebb och den rör mig inte. Inte längre. Nu är floden det enda som når mig och sveper mig bort. Den rasande vackra och försiktigt varsamma, men galna floden – vår-tid-vattnet som rusar fram och dränker oss.

Hon sover med armarna i kors. Så stilla. Så tyst.

Det är snart morgon. Om en minut ringer klockradion.

Jag stänger av den och kysser henne försiktigt på kinden.Hon ler. Allt fortsätter vara som det är och förblir.

Jag är en lycklig väckarklocka.

När ord och bilder inte räcker till

Jag har funderat på det ofta (och även skrivit det i bloggen) – det här med att en bild säger mer än tusen ord. Och jag har, som den skribent jag är, poängterat hur ett ord säger mer än tusen bilder.

Att se en bild på någon du älskar, det berättar tusen historier, alla med tusen ord (eller mer). Det väcker tusen känslor på tusen ställen (eller fler).

Så är det, men det här är också sant.

Att höra din älskades namn (ett enda litet ord), berättar mer än tusen fotoalbum, alla med tusen bilder (eller många fler). Det lockar fram tusen minnen av tusen ögonblick (eller fler).

Men, ibland räcker inte orden till. Ibland är bilderna bara just bilder. Tillsammans, eller var för sig är de bara tomhet.

Blir de ändå till något är det bara dystert tonsatta minnen av något som var igår och förblir förfluten tid. Framtiden blir abstrakt, utsuddad och som ännu ett sår; ett som inte finns, inte kommer att finnas, men gör så fruktansvärt ont och skär igenom allt.

Alla ord som sägs är floskler, alla bilder bara bländverk.

Det är som att jag drar in luften från en heliumballong i hoppet att låta som Kalle Anka, och locka fram skratt, men när jag öppnar munnen är jag Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet som säger: jag är döden.

Det enda som hjälper är tiden, vissheten att bortom smärtan, såren, allt det onda – där väntar ett annat, gladare nu. Ett där ni kan le.

Men, den sanningen kan inte sägas nu. Inte ens den hjälper dem, den blir bara lika platt och tarvligt svartvit som bokstäverna på min skärm. Det är klarskrift på ett främmande språk som de inte förstår och talar. Inte idag.

Jag vill väva orden som jag alltid gjort, men alla länkar är den svagaste. Det finns ingen mening i det jag vill säga. Alla löften hade varit lövtunna och fallit förtvivlat med nästa sorgliga höstbris.

Så jag håller tyst. Håller om. Önskar allt annorlunda.

Och jag låter tiden slita i dem, våldsamt och elakt nu, men förhoppningsvis ömt och vårdande sen.

Jag säger inget, men knyter ett osynligt band som kan sträckas ut hur långt som helst.

Faller de mot botten – halar jag in dem. Tyst och omvårdande.

Om en Ulleviskylt

Varje gång jag går på Ullevi tänker jag samma sak:

”Nu kommer den storväxta och bistra vakten att komma fram till mig och han kommer att vråla, med mord i blick: Hörru, din kanelje. Jag måste anmoda er om att underkasta er en visitation. Detta är min anmodan och du är skyldig att följa den.”

Sen tänker jag lite till och kan liksom se in i huvudet på den som skapade skylten:

”Nu ska vi se. Flaskor och burkar är farligt, det förbjuder vi. Video- och fotokameror är lurigt, liksom inspelningsutrustning. Eller, vänta? Är inte det lite tårta på tårta, förresten? Nåväl, vapen täcker det mesta. Och så är det förstås förbjudet att ta in flaggor och banér. Fyrverkeripjäser och laserpekare är illa. Hmm, lasersvärd, då? Äh, det täcks nog av vapen, trots allt. Och sen så, vad finns det mer som är dumt – ja, nu har jag det. Hårda föremål. Där satt den. Men, vad är hårt? Och hur gör vi med det som är halvhårt, eller subjektivt kanske anses som mjukt av en och hårt av en annan? Hmm, vi skriver övrigt som kan orsaka personskada. Det var bra. Det blir perfekt. Fast, vad innefattar det egentligen? Jag menar, en person kan ju orsaka personskada, ska vi kanske porta alla från att gå in? Skor kan vara farligt, det får bli strumplästen på alla då. Men, tänk om man luktar illa, det kan skapa bråk. Fan, vad jobbigt allt blev. Äh, jag överlåter åt biffarna i spärren att lösa det här. Ingen ifrågasätter dem. Men, hur ska jag skriva att alla åskådare måste bli visiterade om vakterna får för sig det? Jag vet. Farfar, har du tid en stund?”

En tripp till Way out West

Vi måste bekämpa vår cynism säger Billy Bragg, en av festivalens höjdpunkter. Han har så rätt och hans ord träffar mig ordentligt. Jag ler, måhända lite skamset och självrannsakande, men framförallt ler och brinner jag. Det behövs mindre cynism.

Jag föll för cynismen natten innan festivalen. Mejlet om att Way out West skulle vara vegetariskt fick mig att sjösätta ett antal konspirationsteorier. Väntar de med det här tills alla biljetter är sålda? Vågar de inte stå för beslutet? PR-kupp för att dölja ett något haltande artistutbud?

Men, Billy fick mig att slappna av. Jag är varken charktivist eller vegetARISK i mitt resonerande, så varför bryr jag mig och varför lägger jag energi på det jag egentligen inte bryr mig om? Jag är köttätare, men mer grönt är sällan en dålig idé av både personliga och globala skäl. Dessutom var BBQ-burgarna ruggigt goda (hatten av).

På temat cynism, flera funderade om det inte var Göteborg & co som beställt en extra dag för att kräma mer pengar ur oss besökare. Och, handen på hjärtat, artistlistan höll för två dagar, knappast tre. Där det tidigare år valdes bort band känns det nu lite ihåligt tidvis. Men, vi skippar cynismen och allt gubbtjat nu. WoW 2012 är en härlig festival och mängder av sköna personer passerar revy; syskon, brorsdöttrar, vänner, kompisar, bekanta. Gemensamt för alla? Glädje och närvaro. Vi behåller den känslan och förstärker den, okej? Vi är precis så nöjda som killen i permobilen som diggar Thurston Moore, tar ett bloss och skålar med sin ledsagare. Vi är precis så glada som tjejerna när de besegrar killarna i dragkamp. Vi är precis så lyckliga som de ryska flickorna när Billy Bragg dedikerar en sång till Pussy Riot.

Musiken då?

Lite mer Billy Bragg först. Han levererar en världsbild som suddar ut vänster och höger och bara är rätt. Det spelar ingen roll åt vilket roll du lutar, han predikar rättvisa. Det är vackert, oavsett om han sjunger om Ingrid Bergman eller driver med de som sitter på läktaren, oss, sig själv och det är förstås en ironisk avslutning när han slänger ut tepåsen i publiken. En recensent tyckte att han skulle prata mindre, eller satsa på spoken word. Jösses! Billys mellansnack är allt annat än prat mellan låtarna – det är briljans.

Florence + the machine är makalösa. Jag tycker i och för sig att hennes röst gör sig bättre inomhus, i ett rum som är precis så stort att det rymmer hennes röst – det vill säga universum. Konserten är 60 minuters lycka och på samma konto noterar jag Feist. En otroligt skön timme precis som Black Keys på samma scen kvällen innan. De la Soul är livsbejakande, det är det bästa ord jag kan hitta. Visst, det är för mycket party-over-here-say-yeah och så vidare, men det är också ett knippe av de skönaste låtar jag hörde under uppväxten.

War on Drugs och Jonathan Richman inleder varsin dag i tältet. Otacksam tid, men båda akterna löser det. De förra är ruggigt bra, den senare charmigt bra. Det sista jag hör i tältet är skotska Mogwai och det är en härlig resa, även om bandet gör sig lika bra med slutna ögon och lurarna klistrade mot skallen hemma. Även om låtarna är bra passerar Afghan Whigs, Wilco, Bon Iver och Ben Howard tämligen obemärkt förbi. Looptroop Rockers får i all hast ersätta Frank Ocean och gör det duktigt, annars är det en annan trio som får slutordet i recensionsavsnittet.

Frida Hyvönens show är skön. Hennes berättelser är spännande, musiken häftig – och vad har de proppat i basisten? Hans eskapader är hysteriska.

Natten innan är jag nitton igen och finner mig gungandes långt fram när Blur äntrar scenen. Okej, jag får tanken att nu brister vaderna, så jag är nog fyrtio trots allt. En härlig resa tillbaka till när det värsta kriget i ens närhet var Oasis vs. Blur.

Sist ut – Kraftwerk. Det är 3D, det är mörkt, det är tiotusentals människor i vita 3D-brillor. Det är häftigt. Sedan behöver jag, mitt i allt, gå och lätta på trycket. Den promenaden genom ett publikhav där alla, bokstavligt talat alla, har likadana brillor och stirrar tomt på en – det är surrealism på en helt ny nivå.

Klockan närmar sig midnatt, jag rör mig hemåt. Det är dags att klippa banden med Way out West, men bara för i år. Utanför har de glömskas riksförbund haft party på gräsmattan. Det ligger tusentals påsar, flaskor, burkar och annat. Det är ett sorgligt svineri. Jag skakar på huvudet och går förbi Subway. Samma historia berättas på varje bord. Halvätna mackor, slabb, papper på golvet – och allt två meter från en tom soptunna.

Jag stannar en taxi: kör mig till min sista lediga dag och ta det lugnt i kurvorna, jag vill inte krocka med cynismen igen.

Kroatien – ormar, mat, värme och mycket mer

”Turbinen”, flämtar flickan från Brasilien när Croatian Airlines bjuder på ett propellerplan på sträckan München-Split. Flera passagerare ser rätt bestörta ut, men snart byts suckarna mot hänförda ljud när vi stiger över alptopparna. Österrike har veckat pannan för att fråga sig hur landet kan bli allra vackrast och sen skapat svaret i bergsmassiven och pyttedalarna långt nedanför dessa. Splits flygplats säger hej och bjuder på 30 grader när vi landat. Hotellvärden säger också hej och bjuder på rödvin. Det är en bra första dag.

Göteborgsväder – vad händer?

Bara 200 meter från vår säng öppnar sig det blå. Strandpromenaden kantas av palmer och serveringar. Folk njuter på bänkarna och tittar bort mot ön Brac. Ett gammalt palats dominerar city och släpper in oss i ett myller av gränder, vrår, vinklar och skådespelare i romerska uniformer. En manskör sjunger i ett cirkelformat torn och turistskyltar blandas med gamla sneda och vinda fönster som berikats med hypermoderna AC-anläggningar. Det är brokigt, det är mysigt.

Vi bestiger Marjan (nåja, nästan 200 meter) för att se staden från ovan och plötsligt regnar det. Efter att ha flytt Göteborgs regnigaste sommar står vi nu under ett träd där de så muntra cikadorna tystnat och fällt upp sina paraplyer. I takt med kvällen kommer värmen och molnfriheten. Vi noterar hur en dams lila hår så utsökt matchar mannens lila tröja och upptäcker knappt tjejen som kamouflerat sig i zebrarandig dress och lika zebrarandigt telefonfodral.

Hur många parasoll finns det i Trogir?

Med taxibåt tar vi oss till Trogir. Ryssarna ombord vägrar sluta leka med ratten, vilket får den största båtsman jag sett (inklusive Tjorven) att bli lätt gramse. Den lilla staden är som Split; gammalt möter nytt i labyrinter och gränder, om än mer turistiskt och krims-kramsigt. Ibland undrar jag om inte tyranner och extremister istället för bokbål och sprängande av gamla kulturskatter borde förinta alla souvenirer som fyller butiker och marknader. Det är inte direkt stekhett i Trogir, såvida du inte steker vid 33 grader. Vi äter gelato i en skugga som lånat värme från solen, tittar på för stora yachter och åker hem.

Restaurang Sperun är rekommenderad och för samma pris som en kladdig nachotallrik på _______ (fyll i valfritt sunkhak på linjen) får vi grillad tonfisk för ett helt kompani.

Dom kallar oss badjävlar!

Vi tar färjan till Brac och behöver nästan beställa vatten för att motverka svimningstendenserna när vi ser hur priset på vatten skuttat upp. En exponentiell prisskala används tydligen i Kroatien. Varje säte på färjan är fyllt av badlust.

Jag är en bad-Bambi på den steniga stranden och visar prov på hiskelig balans. Teresia kliver ur havet som en Bondbrud, min ljuvliga och godhjärtade siren.

Himlen över Supetar är lika oskyldigt blå som i en Ted Gärdestad-sång, solen hittar inget gömställe och värmer ett hav som är klart-klarblått-blått-blågrönt-grönt-turkost. Timmarna staplas på hög och går utan att åstadkomma mer än ett totalt lugn (helt okej jobbat).

Vi omringas, osannolikt nog, av skåningar, varav en besserwisser som vet att det är enkelt att segla, det enda som kan hända är att det går långsammare om man inte kan. Låter bra, då kanske Uffe Brunnberg et als idé om mer sjöfylla ändå är befogat, helt ofarligt är det alltså.

På färjan hem brister ett gäng äldre kroatiska män ut i en vacker stämsång och hela däcket applåderas deras klapa.

Vi avslutar kvällen i en vacker palatsgränd, precis som i filmen (Lady och Lufsen). Tvättlinorna hänger mellan husen, en gitarrist spelar i hörnet, pastan och musslorna är underbara. Palatset doftar sommar och lavendel. Det är en härlig dag – och vi upprepar den dagen efter.

Färjan dag två är som ett mini-FN. Men, där finns inga baktankar, bara badtankar. Ingen har veto, alla har en röst – precis som det borde vara. På soldäckets tak landar trutarna. Det är som en skuggteater och skådisarna bär brandgula clownskor där de går fram och tillbaka över scenen.

Vi byter strand. Cikadorna behåller sin repertoar. Och vi skrattar glatt när vi passerar två skalliga män som ligger bredvid varandra på två identiska handdukar omgivna av två identiska Hello Kitty-handdukar.

Däremot förstår vi inte alls var det gick fel när killarna på färjan köpte sina t-shirtar med texterna Amateur Pornstar och Hello Titty. Vi funderar på att fråga deras lagom roade flickvänner, men låter bli. Det är trots allt 34 grader varmt.

En bilfärd ut på landet

Vi tar kustvägen norrut. Det stora blå är vår kompass, eftersom vi stängt av en GPS som vill att vi tar raka vägen. Längs vägarna står försäljare och kränger juicer, vitlökshalsband, meloner och – lite makabert – helgrillad gris direkt från spettet.

Zadar bjuder på fler gränder, men också den bästa pastan vi ätit hittills och en väldigt skön atmosfär. Det är tillbakalutat och lika mycket lutar jag mig bakåt när jag häpnar på motorvägen mellan storslagna berg. Vi åker upp, upp, upp och sen tar tunnlarna oss ned, ned, ned. Ett nytt Kroatien öppnar sig. Hej då, blått. Adjö, karga massiv. Hej, gröndraperade berg och dalar. Vi är på väg mot Plitvice och hamnar i Jugoslavien. Hotellet är från förr, teven är en 16-tummare som är väldigt tjock och det är enorma ytor, men omgivningarna lovar en dag utöver det vanliga.

Världens vackraste trappmaskin

Rubriken säger det mesta – Plitvice är en makalös upplevelse. Sjöar, skogar, berg, stigar, gångar, broar, grottor, utsiktsplatser i all oändlighet – och i väldigt kuperad terräng. Vi är ute och går i sju timmar, men ser förmodligen bara en bråkdel. Till och med min kamera häpnar och ursäktar att den inte kan bära alla dessa intryck.

Jag försöker fånga den exakta färgen i sjön, men det går inte – och det är nog lika bra, den ska vara fri.

Små vattenfall, sen större, fler broar över sjöar. Mitt leende växer, Teresia ler. Vilken underbar stund det är. Det gröna blir grönare, det blåa allt blåare. Magin skymtar mellan löv och i varje löv för den delen. Solvärmen är promenadvänlig. Skogens vita klippor bryter trenden, träd med otroligt knotiga rötter får växa (och falla) fritt. Solen och skuggorna leker ta fatt och den brusande sången från ännu ett vattenfall kallar.

Jag läste någonstans att kriget började här, men det går inte att förstå. Krig i allmänhet är oförklarliga, men här? Vem kan släcka en människas liv omgiven av detta? Det går inte att förstå.

Kanske är det så att det var Gud som barn som skapade Plitvice och valde sjöarnas färg, en helt annan kulör än det skulle vara egentligen. Det är lekfullt, det är naturligt, det är naivt i ordets rätta bemärkelse.

Sjöarna är trolska, vatten är klart, men ger sig själv en turkos hinna, mot kanterna av vattendragen är den ofta ofokuserad som om sjön inte orkade bry sig om att vara perfekt – men just därför blir osannolikt vacker.

Vi tar färjan när åskan kommer och eltåget nedför alldeles för smala vägar. Vi avslutar kvällen med att äta på restaurangen vars engelska meny heter bill of fare och lockar med sucking pig roasted on the spit.

En första smak av Istrien

Det passar bra med slingrande vägar när man är opasslig. Jag njuter inte fullt av färden den här måndagen, men det är ändå en skön avkoppling på den kroatiska landsbygden och vädret blir bara bättre och bättre. Det är som om varje byte av landskap ökar det blåa ovanför oss. Rijeka förtjänar ett besök, men vi hinner inte allt. Inget P sätter p för bilfärden i Rovinj och vi checkar in på Dream, där rummet är en dröm, men doften i badrummet mer andas mardröm.

Lunchen, den första i Kroatiens gastronomiska centrum enligt många, är den äckligaste tortellinin vi ätit, men sen äter vi på Dream och såväl carpaccion som filén/havsabborren med tryffel- och champinjonsås ursäktar allt.

Rovinj är en härlig stad. Mängder av sköna hus, gränder, vinklar, färger, fönsterluckor och charm. Det är nästan så att jag vill stå på pass med kameran vid varje balkong och vänta på den tjocka tanten som när som helst kommer ut och drar igång en aria.

Dagen är annars en jakt på parkeringspengar. Det här med att ta kort eller sedlar i automaterna är inget som slagit i Kroatien direkt.

En jävla orm i paradiset!!!

Jules Verne hittade mycket inspiration i Pazin, särskilt i Pazinklyftan. Det är en vacker skogspromenad, men samtidigt en bluff. Det han såg och förundrades över är avstängt. Det enda som höjer pulsen är en orm som ringlar över vägen. Antagligen är det en kroatisk huggormskobra och plötsligt känns den kilometer som återstår till säker mark ruskigt lång. Nej, men ska vi inte den där smala stigen med tät undervegetation runt och vad är det som prasslar? Är det svett som rinner längs nacken eller är det en orm som tänker bita mig i skrevet?

Vi får vår överdos av små städer den här dagen. Pazin, Porec (som i och för sig är schyst) och Vrsar betas av snabbt och varmt. Limskafjorden ska vara något extra. Efter Plitvice är den en gäspning.

Monte – nu snackar vi mat!

Vi bokade redan i april och i kväll är det dags. Underbart beläget, innanför de gamla stadsmurarna, ligger Monte. Vi får en egen liten balkong där träden bokstavligt talat vuxit in. Det är blommor och äpplen som garnerar utsikten över taken och mot havet.

Allt är härligt. Det börjar med att en handduk kommer in på ett fat, fast den är en liten propp och växer till en handduk när kyparen häller vatten på det. Snyggt. Vi fastnar för deras avsmakningsmeny, men innan dess blir det en rad amuse som i sig är värt priset. Uppläggningen, fantasin, smakerna, färgerna och atmosfären – allt är perfekt den här kvällen. När natten faller är det tyst, med undantag för en skock trutar, lätt upplysta underifrån, som behöver prata ut. Vi besegras av varje rätt och det här hamnade på tallriken innan vi mätta rullade hem längs de hala och livliga gränderna vid midnatt:

  • Filoplattor med oliver och örter
  • Gurka toppad med pepparrotskräm och rom – sköljs ned med algsoppa.
  • Hackad, färsk svamp
  • Olivolja, tre sorters bröd och rökt smör
  • Hemmagjord yoghurt med sallad på aubergine och soltorkade tomater samt oreganoskum
  • Tonfisktartar med små pilgrimsmusslor, rökt creme fraiche, rädisa och kapris
  • Havskräfta med rödbetsrisotto, spenat och saffran
  • Havsabborre, kungsräka och bläckfisk med en skaldjurs- och morotskola
  • Spädgris, tillagad i 24 timmar, med paprikakräm, honung och örter från Istrien samt blomkål
  • Fördessert
  • Fänkålsglass med chokladkaka, lock av vit choklad samt het chokladsås.
  • Tre sorters getostar samt honungsdränkta fikon och mandlar
  • Chokladbricka.
  • Krotiskt bubbel
  • Fantastiska kroatiska viner.

Tom Jones är på väg

Det vi fastnar för i Pula är förstås den romerska amfiteatern. Resten av staden är inte lika charmig. Romarna kunde verkligen bygga och det är en mäktig syn att vandra bland bänkar och tänka sig 2000 år tillbaka i tiden.

Just nu bygger de en scen för sommarens konserter, bland annat ska Tom Jones få lite fler trosor kastade på sig (om det fortfarande är grejen).

Vi passerar en för liten triumfbåge, inser att indianer med panflöjt även lirar live i Pula (Hello med Lionel Ritchie), ser en marknad där getingarna slåss om att få provsmaka honung och inser att vi är mätta. Det är lagom nu.

Det sista badet i Rovinj sker på en usel strand, mitt i ett hotellghetto som är så dött och fult att det inte direkt behövs någon torka för att gräset vid stranden ska dö – tristessen räcker. Turistinformationen kallade det a very nice beach och bevisar en något knagglig engelska.

Jag kör bil – kors i växellådan

Ska du köra bil? Ja, så sa ett syskon innan resan. Jag kör sällan, men rattar faktiskt den här dagen längs ändlösa motorvägar söderut. Det är 50 mil på vägarna som hägrar innan Split. Ibland vackert, men ofta som man tänker sig att det är att köra genom amerikanska ödemarken. Det står dock inga seriemördare eller skumma liftare längs vägarna. Vi träffar på ett gäng Hajdukfans på väg mot match och inser att bensinmacksmackor smakar illa även i södra Europa.

Åh, den gamla slagdängan

En sak om radio och tv. Att titta på kroatisk tv, särskilt reklamen är lite som det här:

Och om vi säger så här – de mest aktuella låtarna vi hör på radion är Hootie and the Blowfish, Dire Straits och Bobby McFerrin. Jösses!

Vi kommer fram till Split, tar en sista natt på samma hotell, upptäcker bästa badet under resan – Bacvice mitt i centrala Split – och gör oss redo för hemfärd. Den var så jäkla strulig att jag stryker den delen, men vi kom hem och Teresia sammanfattade det bäst, tror jag:

”Det har varit en perfekt resa, men det bästa är att få åka hem med dig.”