Kroatien – ormar, mat, värme och mycket mer

”Turbinen”, flämtar flickan från Brasilien när Croatian Airlines bjuder på ett propellerplan på sträckan München-Split. Flera passagerare ser rätt bestörta ut, men snart byts suckarna mot hänförda ljud när vi stiger över alptopparna. Österrike har veckat pannan för att fråga sig hur landet kan bli allra vackrast och sen skapat svaret i bergsmassiven och pyttedalarna långt nedanför dessa. Splits flygplats säger hej och bjuder på 30 grader när vi landat. Hotellvärden säger också hej och bjuder på rödvin. Det är en bra första dag.

Göteborgsväder – vad händer?

Bara 200 meter från vår säng öppnar sig det blå. Strandpromenaden kantas av palmer och serveringar. Folk njuter på bänkarna och tittar bort mot ön Brac. Ett gammalt palats dominerar city och släpper in oss i ett myller av gränder, vrår, vinklar och skådespelare i romerska uniformer. En manskör sjunger i ett cirkelformat torn och turistskyltar blandas med gamla sneda och vinda fönster som berikats med hypermoderna AC-anläggningar. Det är brokigt, det är mysigt.

Vi bestiger Marjan (nåja, nästan 200 meter) för att se staden från ovan och plötsligt regnar det. Efter att ha flytt Göteborgs regnigaste sommar står vi nu under ett träd där de så muntra cikadorna tystnat och fällt upp sina paraplyer. I takt med kvällen kommer värmen och molnfriheten. Vi noterar hur en dams lila hår så utsökt matchar mannens lila tröja och upptäcker knappt tjejen som kamouflerat sig i zebrarandig dress och lika zebrarandigt telefonfodral.

Hur många parasoll finns det i Trogir?

Med taxibåt tar vi oss till Trogir. Ryssarna ombord vägrar sluta leka med ratten, vilket får den största båtsman jag sett (inklusive Tjorven) att bli lätt gramse. Den lilla staden är som Split; gammalt möter nytt i labyrinter och gränder, om än mer turistiskt och krims-kramsigt. Ibland undrar jag om inte tyranner och extremister istället för bokbål och sprängande av gamla kulturskatter borde förinta alla souvenirer som fyller butiker och marknader. Det är inte direkt stekhett i Trogir, såvida du inte steker vid 33 grader. Vi äter gelato i en skugga som lånat värme från solen, tittar på för stora yachter och åker hem.

Restaurang Sperun är rekommenderad och för samma pris som en kladdig nachotallrik på _______ (fyll i valfritt sunkhak på linjen) får vi grillad tonfisk för ett helt kompani.

Dom kallar oss badjävlar!

Vi tar färjan till Brac och behöver nästan beställa vatten för att motverka svimningstendenserna när vi ser hur priset på vatten skuttat upp. En exponentiell prisskala används tydligen i Kroatien. Varje säte på färjan är fyllt av badlust.

Jag är en bad-Bambi på den steniga stranden och visar prov på hiskelig balans. Teresia kliver ur havet som en Bondbrud, min ljuvliga och godhjärtade siren.

Himlen över Supetar är lika oskyldigt blå som i en Ted Gärdestad-sång, solen hittar inget gömställe och värmer ett hav som är klart-klarblått-blått-blågrönt-grönt-turkost. Timmarna staplas på hög och går utan att åstadkomma mer än ett totalt lugn (helt okej jobbat).

Vi omringas, osannolikt nog, av skåningar, varav en besserwisser som vet att det är enkelt att segla, det enda som kan hända är att det går långsammare om man inte kan. Låter bra, då kanske Uffe Brunnberg et als idé om mer sjöfylla ändå är befogat, helt ofarligt är det alltså.

På färjan hem brister ett gäng äldre kroatiska män ut i en vacker stämsång och hela däcket applåderas deras klapa.

Vi avslutar kvällen i en vacker palatsgränd, precis som i filmen (Lady och Lufsen). Tvättlinorna hänger mellan husen, en gitarrist spelar i hörnet, pastan och musslorna är underbara. Palatset doftar sommar och lavendel. Det är en härlig dag – och vi upprepar den dagen efter.

Färjan dag två är som ett mini-FN. Men, där finns inga baktankar, bara badtankar. Ingen har veto, alla har en röst – precis som det borde vara. På soldäckets tak landar trutarna. Det är som en skuggteater och skådisarna bär brandgula clownskor där de går fram och tillbaka över scenen.

Vi byter strand. Cikadorna behåller sin repertoar. Och vi skrattar glatt när vi passerar två skalliga män som ligger bredvid varandra på två identiska handdukar omgivna av två identiska Hello Kitty-handdukar.

Däremot förstår vi inte alls var det gick fel när killarna på färjan köpte sina t-shirtar med texterna Amateur Pornstar och Hello Titty. Vi funderar på att fråga deras lagom roade flickvänner, men låter bli. Det är trots allt 34 grader varmt.

En bilfärd ut på landet

Vi tar kustvägen norrut. Det stora blå är vår kompass, eftersom vi stängt av en GPS som vill att vi tar raka vägen. Längs vägarna står försäljare och kränger juicer, vitlökshalsband, meloner och – lite makabert – helgrillad gris direkt från spettet.

Zadar bjuder på fler gränder, men också den bästa pastan vi ätit hittills och en väldigt skön atmosfär. Det är tillbakalutat och lika mycket lutar jag mig bakåt när jag häpnar på motorvägen mellan storslagna berg. Vi åker upp, upp, upp och sen tar tunnlarna oss ned, ned, ned. Ett nytt Kroatien öppnar sig. Hej då, blått. Adjö, karga massiv. Hej, gröndraperade berg och dalar. Vi är på väg mot Plitvice och hamnar i Jugoslavien. Hotellet är från förr, teven är en 16-tummare som är väldigt tjock och det är enorma ytor, men omgivningarna lovar en dag utöver det vanliga.

Världens vackraste trappmaskin

Rubriken säger det mesta – Plitvice är en makalös upplevelse. Sjöar, skogar, berg, stigar, gångar, broar, grottor, utsiktsplatser i all oändlighet – och i väldigt kuperad terräng. Vi är ute och går i sju timmar, men ser förmodligen bara en bråkdel. Till och med min kamera häpnar och ursäktar att den inte kan bära alla dessa intryck.

Jag försöker fånga den exakta färgen i sjön, men det går inte – och det är nog lika bra, den ska vara fri.

Små vattenfall, sen större, fler broar över sjöar. Mitt leende växer, Teresia ler. Vilken underbar stund det är. Det gröna blir grönare, det blåa allt blåare. Magin skymtar mellan löv och i varje löv för den delen. Solvärmen är promenadvänlig. Skogens vita klippor bryter trenden, träd med otroligt knotiga rötter får växa (och falla) fritt. Solen och skuggorna leker ta fatt och den brusande sången från ännu ett vattenfall kallar.

Jag läste någonstans att kriget började här, men det går inte att förstå. Krig i allmänhet är oförklarliga, men här? Vem kan släcka en människas liv omgiven av detta? Det går inte att förstå.

Kanske är det så att det var Gud som barn som skapade Plitvice och valde sjöarnas färg, en helt annan kulör än det skulle vara egentligen. Det är lekfullt, det är naturligt, det är naivt i ordets rätta bemärkelse.

Sjöarna är trolska, vatten är klart, men ger sig själv en turkos hinna, mot kanterna av vattendragen är den ofta ofokuserad som om sjön inte orkade bry sig om att vara perfekt – men just därför blir osannolikt vacker.

Vi tar färjan när åskan kommer och eltåget nedför alldeles för smala vägar. Vi avslutar kvällen med att äta på restaurangen vars engelska meny heter bill of fare och lockar med sucking pig roasted on the spit.

En första smak av Istrien

Det passar bra med slingrande vägar när man är opasslig. Jag njuter inte fullt av färden den här måndagen, men det är ändå en skön avkoppling på den kroatiska landsbygden och vädret blir bara bättre och bättre. Det är som om varje byte av landskap ökar det blåa ovanför oss. Rijeka förtjänar ett besök, men vi hinner inte allt. Inget P sätter p för bilfärden i Rovinj och vi checkar in på Dream, där rummet är en dröm, men doften i badrummet mer andas mardröm.

Lunchen, den första i Kroatiens gastronomiska centrum enligt många, är den äckligaste tortellinin vi ätit, men sen äter vi på Dream och såväl carpaccion som filén/havsabborren med tryffel- och champinjonsås ursäktar allt.

Rovinj är en härlig stad. Mängder av sköna hus, gränder, vinklar, färger, fönsterluckor och charm. Det är nästan så att jag vill stå på pass med kameran vid varje balkong och vänta på den tjocka tanten som när som helst kommer ut och drar igång en aria.

Dagen är annars en jakt på parkeringspengar. Det här med att ta kort eller sedlar i automaterna är inget som slagit i Kroatien direkt.

En jävla orm i paradiset!!!

Jules Verne hittade mycket inspiration i Pazin, särskilt i Pazinklyftan. Det är en vacker skogspromenad, men samtidigt en bluff. Det han såg och förundrades över är avstängt. Det enda som höjer pulsen är en orm som ringlar över vägen. Antagligen är det en kroatisk huggormskobra och plötsligt känns den kilometer som återstår till säker mark ruskigt lång. Nej, men ska vi inte den där smala stigen med tät undervegetation runt och vad är det som prasslar? Är det svett som rinner längs nacken eller är det en orm som tänker bita mig i skrevet?

Vi får vår överdos av små städer den här dagen. Pazin, Porec (som i och för sig är schyst) och Vrsar betas av snabbt och varmt. Limskafjorden ska vara något extra. Efter Plitvice är den en gäspning.

Monte – nu snackar vi mat!

Vi bokade redan i april och i kväll är det dags. Underbart beläget, innanför de gamla stadsmurarna, ligger Monte. Vi får en egen liten balkong där träden bokstavligt talat vuxit in. Det är blommor och äpplen som garnerar utsikten över taken och mot havet.

Allt är härligt. Det börjar med att en handduk kommer in på ett fat, fast den är en liten propp och växer till en handduk när kyparen häller vatten på det. Snyggt. Vi fastnar för deras avsmakningsmeny, men innan dess blir det en rad amuse som i sig är värt priset. Uppläggningen, fantasin, smakerna, färgerna och atmosfären – allt är perfekt den här kvällen. När natten faller är det tyst, med undantag för en skock trutar, lätt upplysta underifrån, som behöver prata ut. Vi besegras av varje rätt och det här hamnade på tallriken innan vi mätta rullade hem längs de hala och livliga gränderna vid midnatt:

• Filoplattor med oliver och örter
• Gurka toppad med pepparrotskräm och rom – sköljs ned med algsoppa.
• Hackad, färsk svamp
• Olivolja, tre sorters bröd och rökt smör
• Hemmagjord yoghurt med sallad på aubergine och soltorkade tomater samt oreganoskum
• Tonfisktartar med små pilgrimsmusslor, rökt creme fraiche, rädisa och kapris
• Havskräfta med rödbetsrisotto, spenat och saffran
• Havsabborre, kungsräka och bläckfisk med en skaldjurs- och morotskola
• Spädgris, tillagad i 24 timmar, med paprikakräm, honung och örter från Istrien samt blomkål
• Fördessert
• Fänkålsglass med chokladkaka, lock av vit choklad samt het chokladsås.
• Tre sorters getostar samt honungsdränkta fikon och mandlar
• Chokladbricka.
• Krotiskt bubbel
• Fantastiska kroatiska viner.

Tom Jones är på väg

Det vi fastnar för i Pula är förstås den romerska amfiteatern. Resten av staden är inte lika charmig. Romarna kunde verkligen bygga och det är en mäktig syn att vandra bland bänkar och tänka sig 2000 år tillbaka i tiden.

Just nu bygger de en scen för sommarens konserter, bland annat ska Tom Jones få lite fler trosor kastade på sig (om det fortfarande är grejen).

Vi passerar en för liten triumfbåge, inser att indianer med panflöjt även lirar live i Pula (Hello med Lionel Ritchie), ser en marknad där getingarna slåss om att få provsmaka honung och inser att vi är mätta. Det är lagom nu.

Det sista badet i Rovinj sker på en usel strand, mitt i ett hotellghetto som är så dött och fult att det inte direkt behövs någon torka för att gräset vid stranden ska dö – tristessen räcker. Turistinformationen kallade det a very nice beach och bevisar en något knagglig engelska.

Jag kör bil – kors i växellådan

Ska du köra bil? Ja, så sa ett syskon innan resan. Jag kör sällan, men rattar faktiskt den här dagen längs ändlösa motorvägar söderut. Det är 50 mil på vägarna som hägrar innan Split. Ibland vackert, men ofta som man tänker sig att det är att köra genom amerikanska ödemarken. Det står dock inga seriemördare eller skumma liftare längs vägarna. Vi träffar på ett gäng Hajdukfans på väg mot match och inser att bensinmacksmackor smakar illa även i södra Europa.

Åh, den gamla slagdängan

En sak om radio och tv. Att titta på kroatisk tv, särskilt reklamen är lite som det här:

Och om vi säger så här – de mest aktuella låtarna vi hör på radion är Hootie and the Blowfish, Dire Straits och Bobby McFerrin. Jösses!

Vi kommer fram till Split, tar en sista natt på samma hotell, upptäcker bästa badet under resan – Bacvice mitt i centrala Split – och gör oss redo för hemfärd. Den var så jäkla strulig att jag stryker den delen, men vi kom hem och Teresia sammanfattade det bäst, tror jag:

”Det har varit en perfekt resa, men det bästa är att få åka hem med dig.”