Varje gång jag går på Ullevi tänker jag samma sak:
”Nu kommer den storväxta och bistra vakten att komma fram till mig och han kommer att vråla, med mord i blick: Hörru, din kanelje. Jag måste anmoda er om att underkasta er en visitation. Detta är min anmodan och du är skyldig att följa den.”
Sen tänker jag lite till och kan liksom se in i huvudet på den som skapade skylten:
”Nu ska vi se. Flaskor och burkar är farligt, det förbjuder vi. Video- och fotokameror är lurigt, liksom inspelningsutrustning. Eller, vänta? Är inte det lite tårta på tårta, förresten? Nåväl, vapen täcker det mesta. Och så är det förstås förbjudet att ta in flaggor och banér. Fyrverkeripjäser och laserpekare är illa. Hmm, lasersvärd, då? Äh, det täcks nog av vapen, trots allt. Och sen så, vad finns det mer som är dumt – ja, nu har jag det. Hårda föremål. Där satt den. Men, vad är hårt? Och hur gör vi med det som är halvhårt, eller subjektivt kanske anses som mjukt av en och hårt av en annan? Hmm, vi skriver övrigt som kan orsaka personskada. Det var bra. Det blir perfekt. Fast, vad innefattar det egentligen? Jag menar, en person kan ju orsaka personskada, ska vi kanske porta alla från att gå in? Skor kan vara farligt, det får bli strumplästen på alla då. Men, tänk om man luktar illa, det kan skapa bråk. Fan, vad jobbigt allt blev. Äh, jag överlåter åt biffarna i spärren att lösa det här. Ingen ifrågasätter dem. Men, hur ska jag skriva att alla åskådare måste bli visiterade om vakterna får för sig det? Jag vet. Farfar, har du tid en stund?”
Word up, Anjo 
🙂
😀