Kärlek är för oss

Hon sover med armarna i kors. Så stilla. Så tyst. Det är snart morgon. En måndag väntar på andra sidan persiennen och vill in i vårt gemak.

Hon sover så vackert. Jag vill lura iväg väckarklockan på en resa Jorden runt och bara bli kvar här i den drömstyrda friden.

Och jag minns plötsligt skärvor av ett krossat förflutet.

Jag satt i en bar en gång,
precis bredvid en dam.

Hon berättade om otroheten i sitt liv,
hur hon aldrig älskat som då,
trots alla år hon varit i ett vi,
hur hon ville leka ett tag
och sen sa hon,

så ärligt som bara berusade kan:
sen ska vi gifta oss, du och jag.

Jag satt på en toalett en gång,
innanför det avlyssnade rummet
där hemligheterna alltid pratades.

Jag ville inte höra rösten jag hörde,
hon som sa hur de gick sönder,
hon och han,
han som inte lyssnade
och inte förstod
och bara gjorde henne arg varje dag.

Jag gick i en korridor en gång,
intill salen där ensamheten
bor i en pojkes lunchlåda.
Jag ville inte se blicken jag såg,
hur den följde en gaffels irrfärder i en måltid,
den som förr var resterna av deras igår,
nu en sorglig röra av okryddad sorg.

Jag vandrade på en sommaräng en gång,
jag bar mitt lyckolasso
i en oförstörd pojkes hand.

Och jag kastade det glatt
mot alla ljusa moln
som ledde ända fram,

men nådde aldrig dem,
istället blev lassot,
när regnen kom,

en åskledare som sökte mörkrets raseri
och offrade mig.

Det är så märkligt. Jag återvänder till nuet. Tittar på henne, hennes ostörda sömn. Lugnet och skönheten i det försiktiga leendet. Så länge jag längtade, så svårt och bekymmersamt det var. Så märkligt och oförklarligt det var. Varför? Varför inte?

Och nu, nu finns svaren och självklarheten, allt det enkla och ändå så spännande, i hennes varje andetag. Alla frågetecken som var vassa och såg ut som de skrattade åt mig, de är nu mjukt rundade och förföriska.

Ett kort, kort ögonblick sköljer det som är så jobbigt, svårt och märkligt för andra in mot min strand. Jag går barfota, men kärlekens jobbiga tidvatten når mig inte. Förr gick jag också med nakna fötter här och skar mig på krossade drömmar och illusioner. Nu är sanden mjuk och varm under mig.

Jag ser suckande vågor dö en undrande död, innan vattnet drar sig tillbaka för att göra ett nytt misslyckat försök, för att ställa de frågor jag fått svar på.

Det är bara en undrande ebb och den rör mig inte. Inte längre. Nu är floden det enda som når mig och sveper mig bort. Den rasande vackra och försiktigt varsamma, men galna floden – vår-tid-vattnet som rusar fram och dränker oss.

Hon sover med armarna i kors. Så stilla. Så tyst.

Det är snart morgon. Om en minut ringer klockradion.

Jag stänger av den och kysser henne försiktigt på kinden.Hon ler. Allt fortsätter vara som det är och förblir.

Jag är en lycklig väckarklocka.

2 reaktioner på ”Kärlek är för oss

  1. Du skriver så fint. Känns nästan futtigt att bara skriva så. Blir glad över hur du mår och fäller samtidigt en tår över gamla saker som jag har inom mig. Tack för att du delar med dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s