Applåderna som nådde himlen och evig kärlek

Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …

Höst, röst, tröst, bröst

I. Höst

Okej, himlen luras varannan dag. Den är somrigt blå och ger solen fritt spelrum i 20-gradiga utspel. Men, det är höst på gång. Jag hör skvallret i de små lövhögarna som växer till sig i skuggiga och glömda hörn. Det rasslas, tasslas och andas om klara, kalla ögonblick. Hamnkanalen är från och till upprörd, gråmulen i sin uppsyn där den rör sig oroligt.

Hösten är redan här, fast uppblandad med mitt ständiga augusti, den där inre sommaren som inte ger upp, inte fryser till, utan skrattar sig ett steg till … och sen ännu ett.

Men, hösten är här. I orden jag hör och samtalen som förs tar den form i en iskall utandningsluft, trots att plusen fortfarande borde vara så många och starka.

Det blåser upp till storm på den mesta harmoniska av hedar, picknickängen jag såg byter namn till Ensamheden och där sitter ensamheten på huk och diskar tröstlöst sommarens urdruckna glas i en bäck som suckar mer än den porlar fram. På den finaste verandan ligger bara korkarna kvar som smällda fossil.

 II. Röst

Jag talar med en röst, det är en trygghet på dagarna. En röst, en nyfödd kärlek till något jag kände mig trött på. Jag talar med en röst utanför jobbet också, men till för många. Jag är starkare än förut, Starke Anjo på min egen cirkus, och applåderna rungar. Men, jag talar för ofta. Svarar för ofta. Det är som om jag lyfter tio ton och så lägger någon ett telefonsamtal till på toppen och armarna börjar darra.

En höstvind rör sig in i cirkustältet; clownerna, lejonen – de tappra lejonen – och balanskonstnärerna försvinner. Jag vill skrika om största möjliga tystnad, men vägrar kopiera en annan cirkus, så jag spänner musklerna. Det går. Knappt. Men, det går. Jag talar, känner mig inte på tunn is, men surfar farligt på ett höstförbannat hav där det inte finns några grund, bara en oerhörd avgrund.

 III. Tröst

Vännen viskar tvivlet och längtan. Jag hör det jag inte vill höra och släpper allting för en stund. Glädjen, styrkan, skönheten i deras vi och äntligen uppfyllda mål är så fragila plötsligt. Jag letar efter ett superlim i mitt lilla skåp. Jag vill hjälpa, lyssna, förstå och ta till mig. Jag vill laga allt, men jag röker inte placebo med vännen i en hastigt spraymålad skymning som bara är klotter på en grå, sprucken mur. Vi drar inte in förförisk rök från Låtsaslandet. Det finns inget falskt lyckopiller i glaset vännen får av mig. Bara rent vatten, en chans att fukta läpparna och sen berätta vidare. Orden oroar, det är ingen uppgivenhet, men oro och sorg. Jag vill trösta, men också slippa trösten. Jag vill att det blir bra. Att det är bara kalla höstvindar som skär igenom en för tunn sommardress. Att allt som behövs för att bli av med det oroliga är en värmande och hållbar halsduk runt min älskade väns vackra hjärta.

 IV. Bröst

Det är natt, min älskade sover lugnt. Hon ska upp innan tidningsbudet. Planet leder söderut. Jag kryper ned, ser precis konturen av hennes vänstra bröst som rör sig försiktigt när hon andas. Jag kryper så nära jag kan, förnimmer värmen och känner ömheten och lyckan.

Gatlyktan smiter in mellan två lameller i fönstret. Jag ser henne i ljusmörket. Hennes bröst sjunker, höjer sig, sjunker, höjer sig. Hon vandrar i en dröm någonstans. Ler som hon alltid gör.

Det är höst, fast bara på andra sidan fönstret. I världen utanför pratar jag om det spruckna som inte är mitt och jag har en vän som förtjänar så mycket mer än nuets molokna funderingar.

För en stund ryms inget av det i min värld. Allt som finns är den lugna takten hos en sovande Teresia. Den stannar mig, hejdar hösten, rösten och trösten – bjuder mig att vila vid min kärleks bröst.

Rynkorna i min panna, alla dagens bekymmer, är små tidvattensvågor som plötsligt ebbar ut och försvinner. Jag hör hennes andetag och somnar tryggt.

Jag är långt bort från hösten, jag är mitt i vårt augusti.

Vasagatan, tio år senare

Jag gick ned på den här gatan en gång, det var nära att jag aldrig stod upp igen. Längs samma knaggliga asfalt går jag i dag, drygt tio år senare.

Då gick jag till en buss där en flicka med Ballerinakex i sin påse väntade. Jag skulle bli förförd, låta mig bli nästan förstörd och vakna upp en gång för alla först om nio år från då.

Då gick jag med 30 års livslust nedtecknad på en massa tättskrivna ark som jag hade glömt kvar i jeansen när jag tvättade dem på för hög värme och omedvetet (?) krympte dem till en osynlig mans storlek.

Då var jag på väg bortom ord, beväpnad med tomma ord som vägde tyngre än allt, fast de inte betydde något alls.

Nu går jag till en kaffekopp och ett ödmjukt samtal med någon som kanske förlorar allt, men som har den glöd och den tro och den längtan jag aldrig hade då. Fast, jag var säker på att jag glödde, trodde och längtade så jävla mycket då.

Nu går jag med rak rygg, befriad från det sista tvivlet efter att ha mött en av vägarna till dem utan att måla en konsthall full av konspirationsdukar och utan att öppna en teater där vanföreställningarna går för oförlösta hus.

Nu vandrar jag med lätta steg och förklarar hur jag då kunde ta en sista klunk när jag var skitfull för att det var exakt 24 timmar till meditationen och att den drogen var starkare än glaset jag höll i min hand en festlig kväll – och hur den ondskan kan utlösas av något, men att såret fanns i mig, inte i det som jag gömde mig för.

Nu säger jag som det är, förstår utan att jamsa med. Jag knarkar inte bekräftelse, lika lite som min vän söker den. Hans resa är ny, så annorlunda från min, så ohyggligt välbekant. Men, den är ändå omgärdad av ett annat hopp – en vilja att söka hjälp från de som hjälper istället för att (som jag) sticka ut sina ögon och sen be de lika förblindade att beskriva hur vacker världen är när solen går upp.

Nu kan jag tänka och dela med mig, med den nyföddas naiva självklarhet, den nyktres röst och den befriades tacksamhet:

”Det är en lång väg att gå.
Det är en öken.
Och hittas svalkande blad,
tro mig,
kanske är de bara törnetaggar.
Men bind dem runt pannan,
kanske svalkar de.
Tro bara inte att du är Jesus,
i så fall har solen
förvillat dig.
Och slicka inte dig i blodet
som rinner från dina sår,
endast en vampyr är du då.
Det är en lång väg att gå.
Det är en öken
och jag vet inte vad du hittar
bortom horisonten.
Men du hittar svaret
när sen är nu
och detta nu är då.”

Nu är jag lika lite en frälsare som då, men jag vet vart jag går och hur vilse man kan gå. Jag har inte min väns karta, jag har inte hans svar eller hans lösningar. Till skillnad från då så låtsas jag inte annorlunda, jag säger inget som jag inte vet. Men, jag förstår resan i sig och jag lyssnar.

Det gjorde jag aldrig då.

Jag är i nuet.

Och jag går Vasagatan fram – precis som jag inte gjorde för tio år sedan.