Vasagatan, tio år senare

Jag gick ned på den här gatan en gång, det var nära att jag aldrig stod upp igen. Längs samma knaggliga asfalt går jag i dag, drygt tio år senare.

Då gick jag till en buss där en flicka med Ballerinakex i sin påse väntade. Jag skulle bli förförd, låta mig bli nästan förstörd och vakna upp en gång för alla först om nio år från då.

Då gick jag med 30 års livslust nedtecknad på en massa tättskrivna ark som jag hade glömt kvar i jeansen när jag tvättade dem på för hög värme och omedvetet (?) krympte dem till en osynlig mans storlek.

Då var jag på väg bortom ord, beväpnad med tomma ord som vägde tyngre än allt, fast de inte betydde något alls.

Nu går jag till en kaffekopp och ett ödmjukt samtal med någon som kanske förlorar allt, men som har den glöd och den tro och den längtan jag aldrig hade då. Fast, jag var säker på att jag glödde, trodde och längtade så jävla mycket då.

Nu går jag med rak rygg, befriad från det sista tvivlet efter att ha mött en av vägarna till dem utan att måla en konsthall full av konspirationsdukar och utan att öppna en teater där vanföreställningarna går för oförlösta hus.

Nu vandrar jag med lätta steg och förklarar hur jag då kunde ta en sista klunk när jag var skitfull för att det var exakt 24 timmar till meditationen och att den drogen var starkare än glaset jag höll i min hand en festlig kväll – och hur den ondskan kan utlösas av något, men att såret fanns i mig, inte i det som jag gömde mig för.

Nu säger jag som det är, förstår utan att jamsa med. Jag knarkar inte bekräftelse, lika lite som min vän söker den. Hans resa är ny, så annorlunda från min, så ohyggligt välbekant. Men, den är ändå omgärdad av ett annat hopp – en vilja att söka hjälp från de som hjälper istället för att (som jag) sticka ut sina ögon och sen be de lika förblindade att beskriva hur vacker världen är när solen går upp.

Nu kan jag tänka och dela med mig, med den nyföddas naiva självklarhet, den nyktres röst och den befriades tacksamhet:

”Det är en lång väg att gå.
Det är en öken.
Och hittas svalkande blad,
tro mig,
kanske är de bara törnetaggar.
Men bind dem runt pannan,
kanske svalkar de.
Tro bara inte att du är Jesus,
i så fall har solen
förvillat dig.
Och slicka inte dig i blodet
som rinner från dina sår,
endast en vampyr är du då.
Det är en lång väg att gå.
Det är en öken
och jag vet inte vad du hittar
bortom horisonten.
Men du hittar svaret
när sen är nu
och detta nu är då.”

Nu är jag lika lite en frälsare som då, men jag vet vart jag går och hur vilse man kan gå. Jag har inte min väns karta, jag har inte hans svar eller hans lösningar. Till skillnad från då så låtsas jag inte annorlunda, jag säger inget som jag inte vet. Men, jag förstår resan i sig och jag lyssnar.

Det gjorde jag aldrig då.

Jag är i nuet.

Och jag går Vasagatan fram – precis som jag inte gjorde för tio år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s