Språkhösten och befrielsen

Det är språkhöst i stan.

Högarna av tomma, vissna argument virvlar runt i hörnet av gatan, på väg in i en återvändsgränd utan byline. På något sätt försöker de ge sig själva liv en gång till. Vinden tar dem lite till, det låter som om kvällstidningspapper gnids mot skvallerpresspapper; för felaktigt vinklad trycksvärta möter uppblåst och substanslös trycksvärta i ett förödande, meningslöst möte.

Längre ned på gatan faller årets skörd av övermogna och konstlat inympade fikonspråk från träden för att ruttna på den bleknande mattan. Ljudet av de ofullständiga bisatsernas buzzwords när de sänker sig ned i stora svärmar över de förföriskt sockrade frukterna är öronbedövande. Glupskt tuggar insekterna i sig den tillsatsspäckade frukten, men inte ens tillsatser kan ge de ofullständiga bisatserna rätt näring och en efter en faller insekterna till marken.

Alltid lika starka i sin flykt svävar de rätta orden, de oöversatta och icke-anglifierade ursprungsorden, högt ovanför och ser hur buzzwordsinsekterna ber om lite mer cred. Hur de enkla lösningarnas mästare lönlöst sträcker sig mot ett redan förmultnat fikonspråk istället för att söka ett verkligt liv i de rätta orden. De som låter launcha, impacta, sustaina och så (inget) vidare skrumpnar ihop. De rätta orden lyfter mot himlen. Buzzwordsen tystnar, men snart väntar en ny kull som i detta nu svärmar på ännu ett ställe som ännu inte har sanerats.

Mitt på gatan står en man, så professionell att han kan stava ordet med två ff, å andra sidan är han också så noggrann att han kan spara in ett g i det ordet, så i slutändan jämnar det ut sig. Han försöker förtvivlat hålla ihop ett särskrivet CV som spretar åt alla håll och vars kritiska del vill låta vinden föra det lite vart som helst. Han har fickorna fulla med klyschor och floskler. Det tynger ned honom och han ser, utan att kunna ingripa, karriärs flyga åt ett håll samtidigt som möjligheter drar mot söder. Han sjunker ned på stresströskeln, så mycket mer sammansatt och stabil än det ord han tudelat tidigare. Hans särskrivna levnadsbeteckning flyger vasst vidare och sticker hål på alla bollarna han brukar hålla i luften. Han försöker samla ihop sig, men ger upp. Hur han än letar hittar han inte en enda vettig mening.

Vid gatans slut står en man. Han har just klistrat fast ordet Timothy’s på sitt butiksfönster. Den lilla bokstaven s gråter för att den känner sig utstött. Apostrofen förklarar att den längtar bortom ord och bönar om att hamna bortom rätt ord. Mannen som inte kan komma, men sätter punkt för alla diskussioner som ens rör vid ämnet, låtsas vara döv.

Jag tar av mig mina glasögon, putsar dem och tar på dem igen. Jag ser, i klartext, hur en lärare lastar för många regler på en liten flicka. Hon står med famnen full hela dagen och kvällen, oförmögen att befria pennan från skrinet där den ligger och jämrar sig. Först när natten kommer och fullmånen säger tittut efter att ha kikat fram bakom ett moln, släpper hon allt. Ordklasser, satsdelar, paragrafer och annat faller till marken med ett våldsamt brak. Flickan tittar på månen, skrattar, pekar mot den och säger: ”Bollmåne”.

Jag ler. Leken och friheten att göra vad hon ville överfaller mig. Jag ger mig utan strid och bakom mig bleknar allt oväsentligt som hör språkhösten bort. Jag tar flickan i handen och vi går ned längs en gång som både var och är …

 

N.B. Bollmåne myntades av grymma brorsdottern Amanda …

Efterdyningar

Vindrutetorkarna sliter ont. De är redan förtvivlade av oktobers täta regnande, suckar, väl medvetna om hur långt det är kvar till de vackra dagarnas vila.

Gänget bak i bilen pratar. Jag hör inget. Jag är i en bubbla, en igenimmad värld. Ibland andas jag ut och får imman att försvinna, bara för en sekund, men tillräckligt länge för att se blyertsvärlden utanför.

Den utsmetade himlen finns inte. Allt hör ihop. Inga konturer spelar någon roll. Jag springer omkring i ett vakuum, så i behov av att andas fritt. Tankarna flyger åt alla håll. Jag fångar de fina med en trasig håv, en där hålen är försvunna och allt är kvävande plast. Det blåser upp, oroskornen blir en storm. Jag behöver andas … längtar frisk luft.

”Andas in … och så ut – fort”.

Jag gör som sköterskan säger. Kurvorna är koncist entoniga i sin byråkratiska korrekthet. Inga problem här, säger hon. Spirometrin är över. Jag säger tack. Lungorna är som de ska, mitt varma hjärta bor granne med två friska säckar. Efterdyningarna är försiktiga, som ligger jag sovande på en strand när floden kommer och den bara stannar och kysser mig till liv istället för att dränka mig.

Kanske är lättnaden större än jag trodde, fastän jag egentligen visste svaret. Men, ändå fanns den där, oron. Biljetten in i den igenimmade världen. Den fjäderlätta känslan av att något kunde vara fel, nu när allt är så rätt. Efterdyningarna sveper förbi mig när jag närmar mig Hagakyrkan. Jag ryser. Jag är avslappnad, men plötsligt frusen och hemlängtansfull.

Jag väntar på en spårvagn i duggregnet. Backar några dagar, spelar upp ett drama jag såg, klipper till efterdyningarna på jobbet. Skratten och förklenandet av det där, det som tangerade mina år av mörker. Det vansinnigt korkade i sekter, men det samtidigt så lockande mörkret där ingen frågar vilken mental drog du skjuter upp i ditt döda blod.

Vagnen kommer. Efterdyningarna fortsätter knacka på min själs dörr. Vi rodde hem det låter det i telefonen. Jag somnade sent igår, ännu ett långt pass, visste inte då, nu vet jag. Jag slappnar av, låter tröttheten komma i fatt mig med den professionella efterdyningen. Några dagar för många av för mycket säger hej då med efterdyningar som gungar i takt med den gamla spårvagnen, den som är för gammal för att skapa de jobbiga, moderna italienska efterdyningarna.

Hennes röst väcker mig. Jag sover. Klockan är halv sju. Hon är snart hemma igen, efter många nätter där bara ord och röster knutit oss samman. Vi pratar om i morgon och alla andra i morgon. Vi skrattar. Jag känner våg efter våg av allt skönare efterdyningar rulla in efter varje fråga, svar och berättelse.

Jag kavlar upp byxbenen och vadar ut i den varma floden, möter efterdyningarna så fort jag kan, sliter ivrigt av mig kläderna och simmar naken mot den linje där himlen möter havet; den linje där hennes namn står skrivet i evigt bläck.

Jag når dit efterdyningarna inte bor, hon simmar mot mig …

Höst – jag lever och dör och lever

Det är något med hösten. Dess skönhet exploderar i trädens färger och samtidigt är det en tid när det finns för många små fåglar på trottoarer. På många sätt är hösten allt liv, men samtidigt dör så mycket.

Jag känner det igår, den där blandningen av liv och, inte död, men väl fatigue. Det har varit en lång tid, för tidiga mornar och för sena nätter; första morgonvagnen bort, för sent för att orka skriva när jag kom hem.

Lyckan lever i mig, i allt vi är, och i orden jag älskar att författa, men nu har det varit mindre brokig höst och mera regnmassakrerade liv i mitt skapande ett tag. Jag har levererat där jag måste, alla kan se det, men boken står och darrar. Den ber mig om nästa sida, så nyfiken på sitt eget öde, men jag saknar närkontroll och älskar med en fjärrkontroll. Löften blir luft blir zappande och jag vaknar besviken på mig själv för ofta.

Solen berättar den här lördagen att den håller sig kvar ett tag igår om jag rycker upp mig. Jag tittar mig i spegeln, ser en man som behöver blunda ett tag, och går. Skatås, där vindens rasslande, ackompanjerat av allt större lövhögar som följer dess nycker, och bäckarnas porlande är allt som hörs – där landar jag.

Jag sluter ögonen på en stig jag aldrig gått, men som var en flyktväg förr. Och ett fallande löv är min psykolog. Tystnaden och stillheten berättar allt, precis som det är, och ger mig svaren mitt hjärta trängtar.  Jag sätter mig på en naturlig bänk och andas ut.

På andra sidan av långt bort, men alltid nära, sjunger hon. Ögonen som alltid viskar sommar dyker upp inom mig igen. Hon som får en trött rödhake att bli en stannfågel, men aldrig strykfågel – och som bjuder en sångfågel att bli en älskad flyttfågel, istället för en radarstyrd flyktfågel. Hon bär mig, som jag bär henne. Hon längtar till huset vid havet. Det som väntar efter sista raden i min bok. Jag ler.

Solen är klar, den går i moln. Vinden grinar illa, men jag har inte tröttheten kvar. Mina steg blir allt lättare. Under en rotvälta hittar jag ingången till en ny historia och två björkar lite längre bort kan nog få varsin roll också.

Någon badar i Delsjön – det är +5 i luften. Doften av grillad korv och lyckliga barn i reflexvästar. Frusna golfare som helst vill till klubbhuset. Två killar vars samtal bränner mer än deras stavgång. Lyckliga hundar. En fiskare i den lilla viken. Två kajaker letar sig ut bland öarna. Allt blir ett leende.

En stund senare, när jag kommit hem, slår regnet mot rutan. Det frågar mig om det och mitt författande ska springa ikapp. ”Visst”, säger jag. Regnet hamrar så fort och hårt det kan. Mina fingrar rör sig fortare. Regnet avtar, ger sig, flyr med sin bundsförvant – vinden.

Det är höst, men rätt höst inom mig. Snart ska vi fortsätta en helt annan saga, men den får bara vi och de tända ljusen höra. Till dess, ett nytt kapitel, ett växande leende och tydligare konturer av ett hus vid havet där vi kommer att älska både varandra och hösten som aldrig förr.

Varje ögonblick, en bild

Varje ögonblick, en bild
En leende du
när vi strax går
åt varsitt håll
utan att skiljas åt
Ett växande album,
allt fler stunder
Vi i ett perfekt ljus
Det är som om alla bilder
är av något som flytt,
och som väntar
på att gulna bort
Men, inte då,
de är lyckliga
fortsättning följer

Varje dag, en klenod
Ett stillsamt regn
lugnar gryningen
och låter solen säga hej
precis när vi vill
Det är höst
på skuggsidan,
men vi älskar varmt,
likt eldens färger,
de som färgar träden
längs kanalerna
Vattnets bleka sång
ej om sommar flydd,
men om glittret
bortom nästa vinter

Varje tanke, en visshet
Nattens trötta tystnad,
när allt har sagts,
men fortsätter att sägas
utan ett enda ord
Det är arbetstid,
tusen mil från poesi,
men varje andetag
är en sannsaga
om ett uppfyllt vi
på välförtjänta ängar
Ljuddämpade
fångade i sömnen,
fortsätter vi att le
när bara hjärtan ser

Varje ord, ett barn
En lycklig liten
i en värld utan ramar
där moln kan spinnas
till mjuka picknickfiltar
Skratten ekar högt
där ekon inte bor
Våra egna skuggor
är våra barnvakter,
de stör aldrig leken i solen
Vi väljer årstid
på lyckohjulet
Det är högvinst
varje gång,
vi är oslagbara