Efterdyningar

Vindrutetorkarna sliter ont. De är redan förtvivlade av oktobers täta regnande, suckar, väl medvetna om hur långt det är kvar till de vackra dagarnas vila.

Gänget bak i bilen pratar. Jag hör inget. Jag är i en bubbla, en igenimmad värld. Ibland andas jag ut och får imman att försvinna, bara för en sekund, men tillräckligt länge för att se blyertsvärlden utanför.

Den utsmetade himlen finns inte. Allt hör ihop. Inga konturer spelar någon roll. Jag springer omkring i ett vakuum, så i behov av att andas fritt. Tankarna flyger åt alla håll. Jag fångar de fina med en trasig håv, en där hålen är försvunna och allt är kvävande plast. Det blåser upp, oroskornen blir en storm. Jag behöver andas … längtar frisk luft.

”Andas in … och så ut – fort”.

Jag gör som sköterskan säger. Kurvorna är koncist entoniga i sin byråkratiska korrekthet. Inga problem här, säger hon. Spirometrin är över. Jag säger tack. Lungorna är som de ska, mitt varma hjärta bor granne med två friska säckar. Efterdyningarna är försiktiga, som ligger jag sovande på en strand när floden kommer och den bara stannar och kysser mig till liv istället för att dränka mig.

Kanske är lättnaden större än jag trodde, fastän jag egentligen visste svaret. Men, ändå fanns den där, oron. Biljetten in i den igenimmade världen. Den fjäderlätta känslan av att något kunde vara fel, nu när allt är så rätt. Efterdyningarna sveper förbi mig när jag närmar mig Hagakyrkan. Jag ryser. Jag är avslappnad, men plötsligt frusen och hemlängtansfull.

Jag väntar på en spårvagn i duggregnet. Backar några dagar, spelar upp ett drama jag såg, klipper till efterdyningarna på jobbet. Skratten och förklenandet av det där, det som tangerade mina år av mörker. Det vansinnigt korkade i sekter, men det samtidigt så lockande mörkret där ingen frågar vilken mental drog du skjuter upp i ditt döda blod.

Vagnen kommer. Efterdyningarna fortsätter knacka på min själs dörr. Vi rodde hem det låter det i telefonen. Jag somnade sent igår, ännu ett långt pass, visste inte då, nu vet jag. Jag slappnar av, låter tröttheten komma i fatt mig med den professionella efterdyningen. Några dagar för många av för mycket säger hej då med efterdyningar som gungar i takt med den gamla spårvagnen, den som är för gammal för att skapa de jobbiga, moderna italienska efterdyningarna.

Hennes röst väcker mig. Jag sover. Klockan är halv sju. Hon är snart hemma igen, efter många nätter där bara ord och röster knutit oss samman. Vi pratar om i morgon och alla andra i morgon. Vi skrattar. Jag känner våg efter våg av allt skönare efterdyningar rulla in efter varje fråga, svar och berättelse.

Jag kavlar upp byxbenen och vadar ut i den varma floden, möter efterdyningarna så fort jag kan, sliter ivrigt av mig kläderna och simmar naken mot den linje där himlen möter havet; den linje där hennes namn står skrivet i evigt bläck.

Jag når dit efterdyningarna inte bor, hon simmar mot mig …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s