Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Vemodet bor i väggarna där.

Jag vet inte hur många gånger jag målade över det, hur dåligt de glada färgerna alltid fäste, för att plötsligt bara falla ned och smulas sönder. Allt som behövdes var ett ord, ett samtal, ett sms eller bara tystnad på temat nej.

Jag önskade mig en rymdraket varje jul och 13 rätt varje lördag. Jag längtade efter en varaktig kyss eller åtminstone en påse pengar för att köpa en enkelbiljett till i morgon. Jag vände på varje kullersten för att hitta skattkartan och hoppades finna den magiska anden i alla flaskor som öppnades under festkvällar. Jag trampade samma cirkelstigar i jakt på nya missade mål. Jag satte ekorrhjul på min lådbil och kraschade rätt in i första bästa hinder. Jag somnade förälskad och vaknade ensam, oavsett om jag var själv eller ej.

Jag låtsades vara den lille pojken på ivriga ben, fast jag egentligen var den orakade och utmattade mannen. De grå stänken i skäggstubben, som skrikande varningssignaler: snart är jag för gammal, glädjefärgerna är de enda falska fasaderna som finns för mig. Och jag rakade bort skägget för att se det återvända varje trött, förlorad dag.

Jag var Jesus motsats, föddes varje fredag och korsfäste mig själv på söndagen; vinet blev till vatten och jag lärde andra gå så att jag kunde förbli förlamad. Ett tag lät jag filosofin knocka mig, andra år var jobb och plikt min drog. Jag bad en psykolog säga att jag var deprimerad så att jag kunde fly, han sa att ’det är livet’. Jag raderade, adderade, bråkade, dividerade, men bortom alla konstiga ekvationer och problem ville jag bara få till det här med världens enklaste matematik:1+1=2. Allt annat förstod och kunde jag ordna.

Vi kysstes första gången i januari. En vän hade placerat oss bredvid varandra på nyår, vi hade gått i Ängbergen, fikat länge och ätit middag i rätt ljus. Nu skulle vi gå på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet, istället kysstes vi i skenet av en röd Scandicskylt. Det var en gång var äntligen på väg mot sitt så levde de lyckliga i alla sina dagar … Sagan inleddes.

Mina väggar är inte desamma sen dess. Och nu är mitt hem inte mitt hem.

Jag hör inte hemma i Olskroken längre. Det som varit mitt skydd, men också mitt ok, är bara en lägenhet nu. Jag har varit förälskad här, sorgsen bortom tårar, full, bakfull, förväntansfull och uppgiven. Det har varit berg-och-dalbane-år med mängder av jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. Det är slut nu.

Så sent som förra lördagen var hela gänget på plats för bartömning. Det var den galnaste kvällen på många år, så skrattfylld och underbar.

Nu har jag flyttat till Lyckligheten där Teresia och jag bor. Jag har somnat för sista gången i mitt före detta hem, jag är en lycklig man mitt i vårt vi. Det finns en ödmjuk förväntan och tillit i våra röster och andetag. Lyckan vi ser rusa mot oss – den upplever vi där vemodet inte bor i väggarna.

När jag snart tvättar fönstren för sista gången i mitt gamla hem behöver jag inte krångla mig ut mellan fängelsegallren. Dammet som finns i hörnen är bara damm utan historia. När jag öppnar fönstret för att vädra ut det gamla, då förstörs inte den friska luften jag andas numera. Vemodet kanske bor i mina gamla väggar, men jag bor någon annanstans nu, och vemodet är inte en av de saker jag tog med mig.

I lådorna fanns det jag älskar djupt; mina böcker, bokhyllorna, kläderna, matbordet, presenten jag fick av en försvunnen vän och en massa annat.

När jag, efter en sista städning, inom kort släcker ljuset och vrider om nyckeln har jag sett en massa saker för sista gången. Jag bär med mig minnena, allt som är byggstenar i den jag är nu, den Andreas som tar Teresias hand och sträcker ut den andra handen mot vårt så efterlängtade barn.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Brev till ett ofött barn

Hej, du.

Jag gick i mina föräldrars hus i helgen. Min ena hand strök över en blå stol som berättade en historia från min barndom. Förstår du hur lycklig jag är över att du en dag kommer att gå i vårt hus och minnas historierna från din barndom? Det var som om väggarna, taket, golvet och detaljerna fick ett nytt liv i helgen. Och det på grund av dig, du som fyller vårt hus med en underbar berättelse redan nu, men ännu mer från maj nästa år. Allt vi, Teresia och jag, längtat efter i så många år är på väg att skänkas oss.

Du har inte sett din mamma än. Hon är lika vacker som hon är klok som hon är rolig som hon är häftig. Men, du hör hennes hjärtslag och hon bär dig så försiktigt och omtänksamt det bara går – bättre mamma kan du inte få, tro mig.

Du är en saga vi väntar att få berätta. Jag skrev mina mörka här en gång; om novembernätter när jag gick hem med skorna fyllda av trasigt glas, om stunderna när jag trodde att blyertsvärldens skrafferade sorg var mitt allt. De sorgerna länkar jag inte till här, det här nuet är glädje utan avvägar. Från att vi började gå tillsammans, Teresia och jag, har vi vetat att det var hit vi ville. Vi tog längtans taxi, hoppades att våra hjärtan skulle täcka taxameterns dom, och kom fram hit. Du är en skatt, fortfarande nästan omöjlig att förstå, men du fyller redan våra hjärtan, tankar och drömmar.

När vi åkte hem i går sa jag till henne; att all den energi hon ger mig är hela världen för mig. Hon får mig att vilja skriva, sluta skriva, älska, somna, vakna, kämpa, förändra, vilja och så mycket mer. Hon är himmelen för mig – precis som du är vår himmel redan. Jag älskar henne gränslöst och varje gång jag ser henne är jag förlorad på nytt. Hon och jag kommer att  finnas där för dig varje sekund.

Jag vill berätta om bilden jag burit inom mig så länge; jag leker med dig och din mamma sitter lutad mot ett träd och läser. Bilden har alltid varit diffus, ibland hopknycklad, men nu är den perfekt. Det är Teresia som skrattar i solen, det är du och jag som sparkar boll eller gräver ned fruktträd.

Vi har bara sett dig i en svartvit ultraljudsfilm; du levde verkligen rövare. Det var en gråmulen dag, men aldrig har Frölunda Torg varit vackrare än då. Vi är nästan galna av längtan redan, samtidigt gör vi allt vi kan av dagarna fram till att du tar över – lever och älskar varandra som man ska göra. Vi drömmer och förverkligar och förbereder. Du kommer att få det så himla bra hos oss, lilla du.

När vi hade berättat för mina föräldrar i helgen drog vi vidare. Teresias föräldrar följde, sedan mina syskon, sedan Teresias bror. Till sist berättade vi det på Facebook och twitter – det är rätt häftigt, du har många vänner fast du inte finns på det där sättet än. Den storm av kärlek och uppskattning som vi fått är oerhört rörande. Det är många som gläds med oss och ser fram emot att se dig titta fram.

Du vet, först var allt vi visste om dig det vi fascinerat fantiserade när vi såg två streck. Nu har vi sett dig ta form. Nu väntar vi, räknar ned, pluggar föräldraskap och vill så att du ska titta ut.

När jag var liten lekte jag i lupindalen och cyklade lyckligt på grusvägar med grässträngar i mitten. Jag hoppade i sand, paddlade kanot, dök från bryggan, kickade boll, skrev dikter, byggde slott och fantasivärldar om vartannat. Din mamma gjorde en massa saker hon med, fast det får hon berätta själv för dig när det är dags (eller kanske visa lite filmer).

Vi längtar efter att få veta mer om din värld, dina äventyr, dina tankar och så mycket annat.  Vi önskar att du har med dig nyckeln och kartan till både lupindalar och totalt magiska fantasiland. Vi lovar att aldrig rationalisera bort dem à la vuxenvärldens avigsidor. Vi hänger gärna med dig där.

Och jag skriver redan sagor som vi ska läsa för dig när natten vill stoppa om dig och låta dig sova under stjärnornas leende glans.

Det är helt okej om du sparkar till lite då och då. Det gillar vi. Vi ses igen den 7 december och sen hörs vi lite till strax innan jul. Nästa vår – då är det bara att skrika så kommer vi löpande 24-7, som vi så gärna säger i min bransch.

Älskade lilla du. Du är så efterlängtad. Sköt om dig tills det är dags – sen lovar vi att ta hand om dig; leda dig rätt och knuffa dig lite lagom tufft så att du vågar hitta dina vägar. Vi vill höra dina frågor, ge dig svaren vi kan. Vi tänker ge dig stora paket, men än större doser kärlek.

… vi älskar dig!