Rädslan till lugnet, en resa i natten

Mitt i rädslan. Jag kliver in i en tidsmaskin om natten, och vet att den är en nödtorftigt ombyggd torktumlare från igår. Bilder sköljer över mig, slänger mig och rädslan huller om buller. Den korta stunden när allt går sönder framför ögonen, när alla bilder ger mig papperssår och jag slår mig mot trummans kant, förvirrad och förtvivlad. Jag letar efter reglagen, vill trycka full fart framåt, men ser bara backen stor, större, ondast. Knyter händerna förtvivlat, men vill öppna dem och hitta ett rep som lyfter bort det här.

Mitt i oron. Jag kliver ur en kraschlandad tidsmaskin och klättrar på dess kant i jakt på stjärnorna. En efter en blinkar de till – ett utrop av ’du har nummer ett i kön’ – sen slocknar de, flämtande, och lämnar ett allt större hål på himlen. Pulsen slår, en slags regndans, fast för att locka fram stjärnor så fort det går. Jag går av och an, sjunker ned i ett blytungt golv, som är kvicksand, som är ingenting.

Mitt i vändpunkten. En stjärna är en supernova plötsligt. Deras röster talar bortom horisonten. Jag hör inte allt, men jag hör sången återvända när prinsessan galopperar hem igen; långsamt, försiktigt, stillsamt tyst. Stjärnan som till sist lös upp himlen pekar mot något; de hemska bilderna jag såg nyss är nu plattor som för mig hem längs min trädgårdsgång, det är mitt i natten, det är ljust som dagen.

Mitt i lugnet. Jag hör bara ett stilla ljud från vinden. Lugnet som färdas in och ut ur prinsessans rike. Det söver mig, väcker mig, skriver om notraderna så att pulsen spelar med i symfonin igen. Jag sluter ögonen och lägger mig till ro på en utandning, sveps med till den som aldrig mött mig, men som jag ständigt längtar efter. Allt är bra, viskar jag, mitt i lugnet. Allt är bra.

En kort julbetraktelse

Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …