Fasaden, insidan och livet

”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”

”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”

”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”

De bytte plats.

”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”

”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”

De bytte tillbaka.

Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.

”Hjälp”, skrek fasaden.

”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”

”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”

Den föll i småbitar.

”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”

Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.

Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”

Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”

Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”

Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”

Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.

”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”

Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.

”Önska dig något”, sa solen.

”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”

Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.

 

… det har inte börjat regna än.

 

Den bortslarvade bron till Hisingen

Jag träffade politikern som aldrig nådde fram i dag, när vi väntade på spårvagnen i Brunnsparken. I väskan låg ett färdigt förslag till ny Hisingsbro. Förslaget hade slängts bort av en enig politbyrå på Gustaf Adolfs torg.

”Jag tänkte mig en bro från innerstaden till yttersta krokarna på Hisingen”, sa politikern och vecklade upp ritningarna. ”Se här, den börjar på paradgatan, går i en båge över älven och så sänker den sig ned likt en mångarmad bläckfisk här och där på ön. Ja, egentligen överallt där folk behöver få lite samhörighet och inte känna sig som om fastlandet skiter i dem och ser ned på dem som varande Hisingsbor. Vi är göteborgare allihopa, betalar skatt på samma sätt och så vidare.”

”Det måste bli en dyr bro”, sa jag. ”Vad kostar den egentligen?”

Politikern svarade, utan att darra på stämman: ”Ett par hjärtslag, varken mer eller mindre.”

Vi satt och tittade på ritningarna medan femmans spårvagn bytte skepnad vid hållplatsen. Folk som aldrig besökt mer än en ändhållplats gick på, där andra gänget gick av, och så for de vidare åt samma håll som alltid, deras vikt tyngde ner vagnen än djupare i samma spår som den gått i många, många år.

”Har du några förslag för Angered, Frölunda och andra ställen med stigmatiserade namn, men mängder av möjligheter?”

Politikern nickade och tog upp fler ritningar.

”Du får ursäkta trasslet, men mina idéer saknar röd tejp som håller ihop dem”, sa politikern. ”Det är kanske därför de aldrig tas på allvar i kommunhuset. Utan röd tejp riskerar de att trilla igenom de kommunala kvarnhjulen utan att malas sönder till en oformlig massa har vaktmästaren berättat för mig.”

”Var inte ledsen för det”, sa jag.

Vi satte oss och stirrade på förslag till linbanor som knöt samman Angered med Avenyn, Frölunda skulle få en ballonguppskjutningsplats som alltid fixade snabba kopplingar med City, från bortglömda hus i Björkekärr gick färgglada zeppelinare till Trädgårdsföreningen – en gång i kvarten, men med extra turer för pensionärer strax efter att Västnytt tagit slut.

”Det här måste kosta astronomiskt mycket pengar”, sa jag. ”Att binda samman en hel stad på det här sättet.”

”Det kostar några hjärtslag”, sa politikern som aldrig nådde fram. ”Några hjärtslag, en jävligt knuten näve och en kasse beslutsamhet.”

Litet lyckoinlägg

Det finns en korsning utan farväl, bara några minuter från vår dörr. Där börjar vägen jag går, var dag.

Jag vet att lyckan dör vid horisonten, där vägen tar slut, men när jag går där rör sig horisonten bort från mig.

Ju snabbare och gladare jag rör mig, desto längre bort tycks horisonten.

När jag vänder mig om, finns ingen väg tillbaka. Hon jag nyss kysst farväl är på sin lyckas väg, en där lyckan också tar slut vid horisonten. Hon är utom synhåll, men allt jag ser.

Hon springer nedför sin väg och kommer allt längre bort från horisonten hon rör sig mot.

Hennes lyckas väg är ritad av mig, precis som hon ritat min.

 

Jag har sagt upp mig

I dag gick jag till jobbet med en annorlunda känsla. Jag tänkte på Eldkvarns fantastiska strof: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

Det var inte jag som skulle gå sönder, däremot skulle det jag tyckt om sedan augusti 2009 gå sönder för att min himmel ska bli ännu blåare. Jag hade en positiv klump i magen. Nu skulle alla få veta att jag har sagt upp mig.

  • Men, vänta nu? Ska inte jag bli pappa i maj? Jo.
  • Ska jag verkligen passa på att byta jobb i samma veva? Ja.
  • Är jag fullständigt knäpp? Kanske, men det hör inte hit.
  • Vad ska jag göra nu, skriva klart romanen? Ja, men jag ska jobba också, fast på en annan byrå.
  • Men trivs jag inte här? Jo, alldeles förträffligt, men det är då du ska byta jobb – när du ärligt kan säga att du är på väg någonstans, inte springer från något.

Det är så märkligt med livet. Ibland händer inget, sen tar du på dig den vitaste skjorta du har – och då förvandlas livet ofrånkomligt till en ketchupflaska.

Från 1 januari 2012 till dagens datum har jag gått från singel och lätt modfälld till lycklig sambo som väntar barn. Och mitt i allt så säger det pang, bom, bang på jobbfronten för oss båda. Vi pratade om det igår – hur märkligt det är att allt händer på en gång, men att allt som händer oss nu är oss väl unt.

I mitten av mars lämnar jag det här jobbet för att hoppa på en ny utmaning. Det känns väldigt spännande, även om det också innebär ett stänk av vemod – inte minst eftersom så många här har berört mig så mycket under de senaste 3,5 åren.

En av dem, en fantastisk människa, kallade mig, i ett oerhört varmt meddelande, för den konstigaste personen någonsin. I sin rätta omgivning var det en del av ett fantastiskt betyg, bättre än alla intyg som någonsin har skrivits om mig i något yrkessammanhang. Folk har ömsom gratulerat mig och beklagat att jag försvinner. Det värmer.

Nu är det officiellt och det känns skönt att ha släppt nyheten. Nedräkningen har börjat och trots att jag älskar ord är det rätt roligt med den här typen av sifferexercis.

Dags att avsluta så bra det bara går … det är alla härliga kollegor och kunder värda.

 

Snack med snart anländ dotter

Kort fortsättning på det här inlägget.

”Hej, pappa!”

”Hej, Svea. Det är underbart att prata med dig.”

”Ja, jag har förstått att du tycker om mig redan.”

”Det gör vi båda. Det är så här, när jag träffade din mamma rann mycket av det som tyngt mig bort. Och när vi insåg att vi skulle bli föräldrar … tja, det var som om vi båda kunde dra två streck över det förflutna.”

”Var det så illa innan?”

”Nej, verkligen inte, men det blev bara så otroligt bra med ens.”

”Hur känns det att vänta mig?”

”Märkligt underbart, tror jag man kan säga. Din mamma bär dig inom sig, så hon känner och märker av dig hela tiden. För mig är det ibland lite mer svårt att greppa. Det är som om jag också är i en slags livmoder. Jag sparkar mot väggarna, förundrad och fundersam över vad som komma skall. Allt är underbart och varmt, men jag längtar efter att förlösas och få ta del av det nya livet. Det finns ett slags mödraskap mellan kvinnor när det är barn på väg, det är inte riktigt samma för blivande pappor. Mina vänner som har barn pratar sig varma om det, men det finns något mellan mödrar som jag inte märker mellan pappor.”

”Jag hör dig prata med mig varje dag.”

”Jag försöker byta några ord med dig så ofta jag kan.”

”Jag hör min mamma också. Hennes skratt är härligt – och så plingar det när hon går.”

”Det är hennes gravidsmycke, se det som en liten klocka som påminner dig om att vi är med dig och bryr oss gränslöst.”

”Det hör och känner jag, pappa. Varje dag.”

”Vi längtar efter dig, Svea.”

”Jag längtar efter er också, fast jag aldrig träffat er.”

”Din ankomst är planerad till 3 maj, då väntar allting på dig här. Du skulle se det vi skaffat och kommer att skaffa till dig.”

”Jag kanske blir försenad, sånt händer. Jag är inte så bra på klockan än.”

”Det är okej, vi vet att du föds i exakt rätt tid, prinsessan vår.”

”Vi ses då, pappa. Hälsa mamma.”

”Det gör du så bra själv varje gång du sparkar till, Svea, men absolut. Och du, sköt om dig tills vi ses. Du bor i den bästa lilla ettan utan balkong som finns, men vi lovar att toppa den så fort du kommer ut.”

Är Argageddon här?

Jag vet inte hur många badmintonmatcher jag sett där fjäderbollen varit en osäkrad handgranat. Allt uppfattas som hån. Alla rasar. För många läser in för mycket – och svarar för ilsket på minsta lilla mothugg.

Viktiga frågor – ta mäns våld mot kvinnor som ett av många exempel – försvinner i en orkan av allt hetsigare tjafs gång på gång. Istället för att komma framåt, kör vi samma visa om och om igen. Ett skyttegravskrig där sidorna slänger skit på varandra: PK, grottmänniskor, feminister, foliehattar, manshatare, kvinnoförtryckare, kärringar, vita kränkta män och så vidare.

Debattprogrammen på TV är verbala rallarslagsmål varje vecka; nätet fylls av bråk, tjafs och indignerade vendettor; det är alla mot alla, fastän ingen egentligen borde vara en motpart allt som oftast. Tjafs på Instagram leder till upplopp, mordhot och vansinne. Artikelkommentarerna i tidningarna är hatfyllda – fast, hatet är så vardagligt att det nästan inte ens känns laddat.

Dagstidningarna är för ofta enformiga gatumusikanter, som står och spelar samma gamla sång i samma gamla gathörn – refrängerna är fyllda av nödrim på temat rasar, hånar, chockar – och så får tidningarna samma gamla allmosor av folk som läser dravlet och blir förbannade på allt.

Vi rasar, vi kränks, vi är förbannade, vi gormar, vi gapar, vi hotar, vi svär, vi förbannar. Ett tåg som är tio sekunder försenat är ett världskrig. Allt är åt helvete. Twitter är max 140 tecken, men rymmer mer indignation än Jorden kan bära ibland.

En arg bloggare tycker att normaltjocka kvinnor är feta. Nästan alla andra blir arga på henne, förutom några som blir arga på de som blir arga – och kallar dem nyttiga idioter.

En annan arg bloggare toklackar på att hemlösa har mobiltelefon. Då blir alla arga på henne, och argast blir arga snickaren.

Vid horisonten står Argokalypsens fyra ryttare och väntar. Deras frustande springare vill spränga fram mot oss.

Det enda jag kan göra är att begrava min egen idioti – och istället slänga ut några fotanglar i form av smileys och like-symboler när ryttarna dundrar fram. Fast, fan vet om de hjälper – folk tycks väldigt arga på allt som är glatt och oförargligt också.

Varje gång bredbandet glöder känns det allt starkare i varje fiber – Argageddon är här.

Reklamaren som nästan gick och dog på gymmet

Desillusionen stirrade tillbaka på mig. Min egen spegelbild pratade och jag stod bara med gapande mun och tittade på den när den raljerade:

”Vi skulle ju tänka utanför boxen, så varför siktar vi då mot högerkrysset? Och de där pyramiderna som revs, varför bygger vi upp dem gång på gång?

Det finns inga ord kvar, det är dags att sätta punkt. Eller, ska det inte vara punkt? Låt oss diskutera det bortom sista radens slut. Blir det för kallt kan vi alltid sticka en värmande tvångströja av våra röda trådar och krypa in i våra egna navlar och skåda den luddiga, världsfrånvända och skyddade verklighet som väntar där. I naveln kan ingen kund höra dig skrika och skicka korr på ditt skrik.”

Jag laddade hagelbössan med buzzwords och sköt spegeln sönder och sammanbrott.

”Det är dags att rensa ut slagget”, sa jag till skärvorna. De glimmade mot mig, jag tolkade det som ett leende okej och packade träningsväskan till bristningsgränsen.

Jag tog den sista uteblivna bussen till ändhållplatsen och struntade i att den var försenad … hellre lyss till den deadline som sprack än aldrig våga utmana briefen var parollen.

Wellcome to Olskroken Hellness stod det höhö-aktigt skrivet på gymmets trasiga neonskylt. Vänligen lämna alla floskler i vapenhuset hade någon klottrat på väggen, men budskapet hade tvättats bort och sopats under mattan.

Jag tog den nedåtgående spiraltrappan till Maslows behovstrappmaskin – översta steget var ouppnåeligt för de som hade värmt upp i ekorrhjulet, vilket de förtvivlat vägrade inse och fastnade i en strategisk plan utan taktik.

Jag värmde upp med lite kettlehells, innan jag hoppade lite hopplösrep och cyklade för länge på produktlivscykeln så att jag kände mig som en utsugen kassako.

Förvirrad valde jag att springa runt i cirklar – och visste plötsligt inte om jag var uppvärmd, avkyld eller bara tacklade av. Jag kände blodsmak i munnen när jag försökte hitta livets hissmening i den – äntligen lediga – trappmaskinen.

I salen bredvid började det nya gruppasset exakt 13:37. En falsk sociala medier-profet gjorde hätska utfall och skrek ”Breathe in, breathe klout” till överdrivet många följare i salen – de gjorde blint som de blev tillsagda, utan att bry sig om effekten av övningarna.

Jag tog en skämsdusch, torkade ut och gick darrigt hemåt (tror jag). Det regnade. Jag fällde upp paraplyvarumärket, men det blåste nya vindar nu – och paraplyet vände sig ut och in, precis som min själ hade gjort för ett tag sedan.

Fundersam gick jag in i en park och knatade fram till första bästa langare med orden: ”Ge mig en påse substans.”

Jag stirrade på honom – och insåg att jag pratade med mig själv. Jag var fortfarande kvar i badrummet. Spegeln var hel. Allt jag just upplevt var en revy som aldrig behöver spelas upp om jag bestämmer att den är ett monster jag kan avfölja när jag vill. Inget som är jag är förlorat, det är bara dags att förnya allt.

”Det är sista raden som avgör allt”, sa jag till spegeln och log. ”Jag är lyckligt hemlighetsfull, not the end …”