Reklamaren som nästan gick och dog på gymmet

Desillusionen stirrade tillbaka på mig. Min egen spegelbild pratade och jag stod bara med gapande mun och tittade på den när den raljerade:

”Vi skulle ju tänka utanför boxen, så varför siktar vi då mot högerkrysset? Och de där pyramiderna som revs, varför bygger vi upp dem gång på gång?

Det finns inga ord kvar, det är dags att sätta punkt. Eller, ska det inte vara punkt? Låt oss diskutera det bortom sista radens slut. Blir det för kallt kan vi alltid sticka en värmande tvångströja av våra röda trådar och krypa in i våra egna navlar och skåda den luddiga, världsfrånvända och skyddade verklighet som väntar där. I naveln kan ingen kund höra dig skrika och skicka korr på ditt skrik.”

Jag laddade hagelbössan med buzzwords och sköt spegeln sönder och sammanbrott.

”Det är dags att rensa ut slagget”, sa jag till skärvorna. De glimmade mot mig, jag tolkade det som ett leende okej och packade träningsväskan till bristningsgränsen.

Jag tog den sista uteblivna bussen till ändhållplatsen och struntade i att den var försenad … hellre lyss till den deadline som sprack än aldrig våga utmana briefen var parollen.

Wellcome to Olskroken Hellness stod det höhö-aktigt skrivet på gymmets trasiga neonskylt. Vänligen lämna alla floskler i vapenhuset hade någon klottrat på väggen, men budskapet hade tvättats bort och sopats under mattan.

Jag tog den nedåtgående spiraltrappan till Maslows behovstrappmaskin – översta steget var ouppnåeligt för de som hade värmt upp i ekorrhjulet, vilket de förtvivlat vägrade inse och fastnade i en strategisk plan utan taktik.

Jag värmde upp med lite kettlehells, innan jag hoppade lite hopplösrep och cyklade för länge på produktlivscykeln så att jag kände mig som en utsugen kassako.

Förvirrad valde jag att springa runt i cirklar – och visste plötsligt inte om jag var uppvärmd, avkyld eller bara tacklade av. Jag kände blodsmak i munnen när jag försökte hitta livets hissmening i den – äntligen lediga – trappmaskinen.

I salen bredvid började det nya gruppasset exakt 13:37. En falsk sociala medier-profet gjorde hätska utfall och skrek ”Breathe in, breathe klout” till överdrivet många följare i salen – de gjorde blint som de blev tillsagda, utan att bry sig om effekten av övningarna.

Jag tog en skämsdusch, torkade ut och gick darrigt hemåt (tror jag). Det regnade. Jag fällde upp paraplyvarumärket, men det blåste nya vindar nu – och paraplyet vände sig ut och in, precis som min själ hade gjort för ett tag sedan.

Fundersam gick jag in i en park och knatade fram till första bästa langare med orden: ”Ge mig en påse substans.”

Jag stirrade på honom – och insåg att jag pratade med mig själv. Jag var fortfarande kvar i badrummet. Spegeln var hel. Allt jag just upplevt var en revy som aldrig behöver spelas upp om jag bestämmer att den är ett monster jag kan avfölja när jag vill. Inget som är jag är förlorat, det är bara dags att förnya allt.

”Det är sista raden som avgör allt”, sa jag till spegeln och log. ”Jag är lyckligt hemlighetsfull, not the end …”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s