Det finns en korsning utan farväl, bara några minuter från vår dörr. Där börjar vägen jag går, var dag.
Jag vet att lyckan dör vid horisonten, där vägen tar slut, men när jag går där rör sig horisonten bort från mig.
Ju snabbare och gladare jag rör mig, desto längre bort tycks horisonten.
När jag vänder mig om, finns ingen väg tillbaka. Hon jag nyss kysst farväl är på sin lyckas väg, en där lyckan också tar slut vid horisonten. Hon är utom synhåll, men allt jag ser.
Hon springer nedför sin väg och kommer allt längre bort från horisonten hon rör sig mot.
Hennes lyckas väg är ritad av mig, precis som hon ritat min.
Word up, Anjo 