Den bortslarvade bron till Hisingen

Jag träffade politikern som aldrig nådde fram i dag, när vi väntade på spårvagnen i Brunnsparken. I väskan låg ett färdigt förslag till ny Hisingsbro. Förslaget hade slängts bort av en enig politbyrå på Gustaf Adolfs torg.

”Jag tänkte mig en bro från innerstaden till yttersta krokarna på Hisingen”, sa politikern och vecklade upp ritningarna. ”Se här, den börjar på paradgatan, går i en båge över älven och så sänker den sig ned likt en mångarmad bläckfisk här och där på ön. Ja, egentligen överallt där folk behöver få lite samhörighet och inte känna sig som om fastlandet skiter i dem och ser ned på dem som varande Hisingsbor. Vi är göteborgare allihopa, betalar skatt på samma sätt och så vidare.”

”Det måste bli en dyr bro”, sa jag. ”Vad kostar den egentligen?”

Politikern svarade, utan att darra på stämman: ”Ett par hjärtslag, varken mer eller mindre.”

Vi satt och tittade på ritningarna medan femmans spårvagn bytte skepnad vid hållplatsen. Folk som aldrig besökt mer än en ändhållplats gick på, där andra gänget gick av, och så for de vidare åt samma håll som alltid, deras vikt tyngde ner vagnen än djupare i samma spår som den gått i många, många år.

”Har du några förslag för Angered, Frölunda och andra ställen med stigmatiserade namn, men mängder av möjligheter?”

Politikern nickade och tog upp fler ritningar.

”Du får ursäkta trasslet, men mina idéer saknar röd tejp som håller ihop dem”, sa politikern. ”Det är kanske därför de aldrig tas på allvar i kommunhuset. Utan röd tejp riskerar de att trilla igenom de kommunala kvarnhjulen utan att malas sönder till en oformlig massa har vaktmästaren berättat för mig.”

”Var inte ledsen för det”, sa jag.

Vi satte oss och stirrade på förslag till linbanor som knöt samman Angered med Avenyn, Frölunda skulle få en ballonguppskjutningsplats som alltid fixade snabba kopplingar med City, från bortglömda hus i Björkekärr gick färgglada zeppelinare till Trädgårdsföreningen – en gång i kvarten, men med extra turer för pensionärer strax efter att Västnytt tagit slut.

”Det här måste kosta astronomiskt mycket pengar”, sa jag. ”Att binda samman en hel stad på det här sättet.”

”Det kostar några hjärtslag”, sa politikern som aldrig nådde fram. ”Några hjärtslag, en jävligt knuten näve och en kasse beslutsamhet.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s