”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”
”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”
”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”
De bytte plats.
”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”
”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”
De bytte tillbaka.
Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.
”Hjälp”, skrek fasaden.
”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”
”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”
Den föll i småbitar.
”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”
Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.
Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”
Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”
Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”
Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”
Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.
”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”
Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.
”Önska dig något”, sa solen.
”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”
Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.
… det har inte börjat regna än.
Word up, Anjo 
Du är makalös på att skriva. Vet redan. Häpnar ändå.
Tack, Camilla. Detsamma – men, det vet du redan att jag tycker 🙂
Kan ju ej påstå att jag vet vad som pågår i dig när du skriver. Jag kan ju bara se till vad jag läser och hur jag tolkar det 🙂
Orden är fantastiska!
Tack. Ja, vad händer inom mig – det vore spännande att ta reda på.
Jag mår dock ytterst bra när jag skriver, så kanske behöver vi inte analysera det mer än så 😉
Vojne, vilka härliga texter jag hittade här då. Gillar ditt sätt att skriva – skarpt!
Tackar, tackar.